Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
döda. Han är ensam kvar. En gammal idé hos
honom har mognat under dessa fem år. Denna
idé är kanske besynnerlig, men kvinnan, som
han möter senare, blir hänförd av den. Denna
kvinna heter Vera Jakovlevna.
William stod vid relingen, orörlig, med ett
isande uttryck, och såg på de framrullande
vattenkullarna. Nu tänkte han på sitt nya hus på
den öde fjällkusten. Ha springorna diktats
ordentligt? Man blir kanske tvungen att ha dubbel
brädfodring på nord- och östsidan till skydd mot
vinden... Hur kommer månne hans hustru att
känna sig i sitt nya hem, i denna ensamhet? Och
vad väntar honom på detta döda stycke jord?
William sträcker trött på sig, inandas med
vidgade näsborrar den friska sjöluften och går
tankfull med vaggande steg in i sin hytt.
I hans andraklasshytt satt en slank, askblond
ung kvinna med en flickas outvecklade former
och blick. Framför henne på bordet låg en
uppslagen bok. Men hon läste icke. Hon ordnade
sina saker i en liten segeldukskoffert.
William steg in.
— Varför har du krupit in här? Gå hellre
upp på däck. Luften är ljuvlig, och havet är
underbart.
Han böjde sig ned och kysste hennes hår.
Kvinnan sträckte sig blygt mot honom och
smög sig barnsligt intill hans skäggiga kind.
— Ack, om det snart vore slut. Jag är redan
så trött av resan, också människorna tråkar ut
mig.
Han tog hennes huvud ömt mellan sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
