Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och så mycket sol överallt! Härligt! Titta
bara på denna solgata från fartyget fram till
stranden!
Hustrun teg och såg allvarlig ut.
— Tio minus två... nio... ropade matrosen
med lodet.
Den vakthavande styrmannen lade snabbt om
maskintelegrafens hävstång och ropade till
båtsmannen vid ankarstävet:
— Ankaret loss!
Ankarkedjan dånade tungt och kom fartyget
att skaka. Några matroser arbetade redan vid
kranarna.
Den blonda kvinnan steg först nedför den
svängande repstegen ned i den sista båten rakt i
armarna på en matros. Hennes man stod uppe på
däck och såg på henne. Hon log uppmuntrande.
Kapten Lyssjenko räckte honom handen.
— På glatt återseende då, William! Vet ni,
jag börjar nästan avundas er. Man har egentligen
fått nog av allt. Jag blir nog tvungen att lägga
upp... På återseende!
Då båten stötte ut från fartyget, ropade
kaptenen upprörd:
— Jag önskar er lycka och hälsa!... Vera
Jakovlevna! Er önskar jag det! Er! Hör ni!
Och han pekade upprört på henne.
Men kvinnan sysslade med den lilla hunden,
som han hade skänkt henne i dag, och vågornas
brus överröstade hans stämma.
Genom sin kikare såg William över
matrosernas huvud på huset, som blev allt större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
