- Project Runeberg -  Ishavet sjunger : familjeroman /
22

(1934) [MARC] Author: Pavel Grigorjevitj Nizovoj Translator: Edvin Björk - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fönstret. Till höger och vänster gråa klippor och
dalar. En gång varje dag miste havet sin
strålande blåa ton. Det blev matt och skimrade i
guldgrått och rosa. Det var under de timmar, då
solen rullade över horisonten. Den tid, då det
skulle ha varit natt. Men det fanns ingen natt vid
denna Ishavets öde kust.

Dag. Evig dag. En oavbruten fests ljusflöde,
vilket spänner nerverna till bristningsgränsen.

Första veckan arbetar Vera med att inreda
sitt hem och ströva omkring i omgivningen. Hon
går till stranden. Vad det finns mycket, som hon
aldrig förut sett, mycket som är nästan sagolikt!
Hon vill knappast gå tillbaka in i huset.
Framför allt havet, dess ebb, dess flod! Plötsligt blir
buktens strand — den är full av små
kiselstenar — bredare. Långsamt och säkert drar sig
vattnet tillbaka, flyter undan, liksom om en
jättelik fördämning genombrutits någonstans
bakom horisonten. Nu har havet redan dragit sig
tillbaka flera meter. Mellan de slippriga stenarna
på den blottade stranden förgöras de geléartade
maneterna av solens strålar. Likt jättespindlar
stulta krabbor åstad i sina stenpansar. Små djur
krypa och kräla runt omkring. Många stenar
likna människohuvuden med slätkammat,
glänsande hår. Och över allt detta svävar oupphörligt
mångstämmigt fågelskri: den jättelika,
bevingade hären tar glatt för sig av havets gåvor...

Och havet drar sig alltmer tillbaka. Under sex
timmar. Men sedan rycker det åter mot
stranden, oemotståndligt och segervisst...

— Vera, vi måste gå hem. Arbetet gör sig inte
självt, ser du!

Vera förstår. Det är sant, det finns mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:02:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ishavet/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free