Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De komma till en grön äng. William kastar
bördan från ryggen och lägger sig i gräset. Hans
hustru sätter sig bredvid honom. Alldeles i deras
närhet ligger en sluttande berghäll, bakom den
det oändliga, dimfyllda havet. Bränningens larm
höres ända hit. Hopgyttrade svärmar av de
oroliga måsarna kretsa i luften runt kring en fjärran
liggande klippa. Oräkneliga måsar leva där. Man
hör deras gälla, skrattande och gråtande skri
ända hit.
— Titta, William, ett sånt larmande liv det
härskar där borta runt fågelklippan. Vi har ju
varit där ett par gånger, och ändå finns det så
många. De häckar troligen där.
Han ser bort mot klippan.
— Ja, de har förmodligen sina bon där. I den
runda bukten finns det också gott om fågel, men
det är mest doppingar.
— Var ligger den? frågar Vera.
— Bakom det långsträckta kärret. Kommer
du inte ihåg det? Vi var ju där helt nyligen.
— Jo visst, nu minns jag det. Det är ju
alldeles i närheten av den svarta stenen, där jag sköt
räven.
William nickar.
Några minuter senare visar hon honom en
liten blomma med vita, ulliga hår.
— Titta en sån vacker blomma jag har här.
Den känns precis som silke.
Och från den stunden säga de Fågelklippan,
Runda bukten, Svarta stenen, Silkesblomman.
Men det första namn, som de medvetet ge,
erhåller den lilla hunden, som kaptenen skänkt
dem. I brådskan glömde Lyssjenko att tala om
för dem, vad hunden hette.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
