Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fönstret och blicka ut mot fjärran utan att se
något. Hela hennes kropp skakade som av feber.
Eller också stod hon alldeles rak där, tänkte på
ingenting och kände endast blodets hamrande
vid sina tinningar. Och hennes knän darrade.
Därpå kastade hon sig på bädden och gömde
sitt ansikte i kuddarna.
William fann henne en gång i detta tillstånd.
Likt en god vän satte han sig bredvid henne.
— Var inte dum, Vera! Tårar skadar oss
endast här, och du har ingen orsak att gråta.
Han strök henne ömt över håret som om hon
varit ett litet barn.
— Tycker du vi har det illa ställt? Runt
omkring är Ingenmans land. Ingen människa stör
oss. Vad kan vi önska oss mera?
Vera smög sig intill honom och snyftade som
ett litet barn.
— Jag är så ofta ledsen. Jag tänker alltid
på... Jag är rädd.
— Vad tänker du på? Vad är du rädd för?
Jag är ju hos dig. William såg henne in i ögonen.
Säg mig det!
— Jag är orolig för dig, när du är på havet.
— Dumheter! Tänk inte på det!
— Jag är också orolig för det andras skull...
— Vad då för?
Vera slog blygt ned ögonen.
— För det, som vi väntar... Vinternatten.
Kölden. Ingen hjälp... Jag är rädd.
— Det är bara dumheter. Du skrämmer upp
dig alldeles i onödan.
Men William blev också allvarsam, och
plötsligt vaknade inom honom ömma faderskänslor
och fyllde honom med glad hänförelse. Och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
