Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skar tänder. Men han kunde icke mera resa sig
upp. Vera slog igen dörren.
Uppskakad satte hon sig och tryckte det
stönande barnet intill sig. Hon kände ingenting, var
icke medveten om vad som tilldrog sig. Inom
henne fanns endast svaghet och tomhet, som om
allt viktigt och betydelsefullt hade försvunnit.
— Mamma! sade gossen nästan ohörbart.
Hon rörde sig icke.
— Mamma! Var är pappa?
Och plötsligt började han slå omkring sig och
tala osammanhängande. Då vaknade modern upp
till medvetande.
— Ssjomotschka! Min älskling! Mitt
gullebarn!...
Krampaktigt, med darrande fingrar smekte
hon honom, talade ömt till honom, kysste hans
huvud och händer.
Den lille fortsatte att slå omkring sig.
Någonting måste göras! Men vad? Hon kunde icke
finna på någonting. Hennes viljekraft, hennes
förstånd, hennes instinkt hade lämnat henne.
Det blev ljusare utanför fönstret. På himmeln
flammade norrskenets blå och violetta pelare.
Norrskenets lysande draperi utvecklade sig och
svävade långsamt och högtidligt dansande fram.
Ssjomotschka blev lugnare. Han sträckte ut
armarna och benen. Modern böjde sig förskräckt
över honom och lyssnade. Hans andning dog
bort.
— Ssjomotschka! Mitt barn! Mitt älskade
barn!...
Hon lade honom på bädden och störtade till
skåpet utan att veta varför. Där föll hon alldeles
ihop och kröp tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
