Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och mjölkvita dimmor stego här och där upp
över vattenytan.
Litet senare steg solen åter upp över
horisonten och började sitt dagliga lopp till zenit.
Ofta kommo isberg drivande norr ifrån i det
öppna vattnet och Vera kunde inför sina ögon se,
hur de smälte som socker i te. Hon visste, att
detta var den sista isen. Snart skulle havet bli
fritt, snart skulle den första ångaren komma
från Arkangelsk. Den skulle komma »därifrån»,
från människorna, komma och föra med sig
underrättelser till henne. Kanske skulle kapten
Lyssjenko vara med.
Detta namn, som hon just kom att tänka på,
gjorde henne upprörd. Hon kände, hur händerna
blevo kalla, knäna darrade... Hon tryckte sitt
barn mot bröstet och skyndade in.
— Min lilla Ssjomotschka, min första
vårglädje! Dig kommer jag aldrig att se mera...
Den ensamma Vera kastade sig oroligt på
bädden och grät ut sin moderssorg. Bredvid henne
låg det lilla glömda barnet och jämrade sig.
När Vera icke var närvarande, gick William
ofta bort till barnet och stod länge och
betraktade det. Ibland föreföll det honom, som om hans
son verkligen var idiot. Alla kännetecken därpå
funnos: den platta hjässan, tätt liggande ögon och
dessutom något annat, som var svårt att
beskriva, men som utan tvivel bekräftade det abnorma
hos barnet. En djurisk vrede flammade upp
inom honom. Han visste icke själv, mot vem den
var riktad. Men han greps av intensiv önskan
att ta barnet och utan förbarmande kasta det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
