Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och dessa båda kvinnor, som icke liknade
varandra men levde inom samma hölje, förde en
ständig kamp mot varandra. Ibland hade den
ena övertaget, ibland den andra. Det var svårt
att spå, vem som skulle komma att segra.
William, som oroades av hustruns ovanliga tillstånd,
frågade mycket ofta:
— Vera, jag är orolig för dig. Du har blivit så
förändrad! Vad är det med dig?
— Det är ingenting. Jag är precis som förr.
— Nej, det är något.
Han såg granskande och oroligt på henne.
— Säg, Vera, har det hänt dig någonting? Är
du frisk?
— Det har inte hänt mig någonting, och jag är
fullkomligt frisk. Du ska inte göra dig onödiga
sorger! svarade hon med undertryckt förargelse.
— Du måste vara mera ute i friska luften.
Promenera mera! Det är inte bra för dig att
alltid vara ensam. Jag menar, att du alltid hänger
dig åt ensamheten och sitter och tänker, fortsatte
William.
Somliga dagar var Vera ovanligt upprörd. Men
det var alltid, när William var borta. När hon
var färdig med arbetet i hemmet, gick hon till
dalsänkan i närheten av huset, vilken var
alldeles täckt av vårgrönska. Hon tog sin lille son
med sig. Hon lade gossen på en filt mitt ibland
blommorna och lekte med honom. Hon lade
mossa eller blåbärskvistar eller vita
stjärnblommor runt omkring honom och gömde sig sedan
bakom ett närliggande klippblock.
— Titt-titt, Mitjinka!
Den lille började se sig omkring med sina
dumma små ögon. Hans ansikte drogs ihop som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
