Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
William styrde in i den välkända bukten.
Han ryckte upp den kraftiga dörren till
hyddan och försvann i tobaksrök.
— Guds fred, du enstöring! Nå, hur står det
till? Du lever ännu?
— Om? Vad kan väl hända oss gamla,
förhärdade gubbar? Vattumannen tar oss inte —
och därför lever vi dubbelt så länge!
Kusma var högväxt och spenslig. Det var
endast åldern, som böjt honom litet. I stället för
skägg växte det — precis som på ett stenblock på
stranden — grön mossa från hakan upp till
ögonen.
— Jag går direkt in i paradiset från sovbänken
här. Om du vill, så tar jag dig med. Jag ska nog
skaffa dig skydd där.
— Nej tack! Jag har det bra, där jag är,
svarade William, slog sig ned på sovbänken och
tände sin pipa.
Den gamle satte en gjutjärnsgryta på härden
och tog fram ved som fanns under ugnen.
— Fisken nappar inte riktigt ännu. Den
börjar först i morgon eller övermorgon, sade Kusma
med sakkunskap.
Han spottade på den ena ändan av ett spån,
doppade det i svavelblomma och lade det därpå
på de glödande kolen. Spånet tog eld. Kusma
sparade på tändstickor!
De sutto vid det lilla bordet, som ännu aldrig
blivit skurat. De sågo hemska ut i det
sparsamma skenet från den lilla lampan och förde
besynnerliga samtal. Framför dem stodo två av te
bruna stengodsskålar och lågo avbitna
sockerstycken. Emellanåt reste sig William upp och
gick upprörd fram och tillbaka i rummet. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
