Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snart skulle det nya livet börja! Vad det
skulle bli skönt att åter få dyka ned i
människovimlet! Åter se mänskliga ansikten!
Mitja låg i en korg, som var fastbunden på
släden. Bakom henne satt modern. Med den ena
handen höll hon sig och barnet fast och med den
andra styrde hon renarna. Ledrenen Mischka
var klok och lydig. Hon hade knappt rört vid
hans sida med staven, förrän han slog in i den
önskade riktningen. Och Vera hade under dessa
år lärt sig fara över snö och väglös mossa! Hon
hade över huvud taget lärt mycket här. Hennes
blick hade blivit skarpare, hennes muskler
hårdare. Nu kunde hon uträtta vilket arbete som
helst. Nu hade hon något som gjorde henne mera
värd än varje stadskvinna.
Där syntes fyrtornet. Nu måste hon vara lugn
och behärskad. Hon måste tala sakligt och
okonstlat.
Kusma skuggade med handen över ögonen och
såg på henne.
— Jaså, det är Williams hustru? Gud signe
dig! Gud signe dig!
Han såg på henne från sidan, liksom
tillfälligtvis, och lösgjorde korgen från släden.
— Det här kommer att bli en riktig
William... Lik sin far! Det blir en präktig pojke!
Han tystnade och tog sin kritpipa. Nå, så går vi
väl in i stugan då. Jag ska strax koka lite te
till dig. Man ska inte stå och prata med sina
gäster ute i det fria...
— Jag skulle fråga er om skonaren. Är den
långt härifrån? frågade Vera blygt.
— Jaså, skonaren! Med Ssergej Stjepanovitj?
— Ja, ja. Med Ssergej Stjepanovitj Klimov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
