Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovanligt sätt. Han hade gett några pojkar i
uppdrag att infånga herrelösa, sjuka hundar, som
sprungo omkring i förstäderna. Av två dussin
hade han endast valt ut fem stycken, vilka
föreföllo honom mer eller mindre användbara. Han
behövde små hundar med tjock päls, brett bröst
och djärva ögon. Endast sådana kunde uthärda
polarlivets hårda villkor.
Nu hade William ett nytt bekymmer. Nästan
varje dag måste han tvätta hundarna, smörja
dem med salvor och mata dem. Hundarna blevo
snart friska.
Åter hade Vera svårt att få arbetet att gå
undan. Då hon var ledig tog hon en bok, läste ett
par sidor, lade den därpå ifrån sig och satte sig
att drömma. Mannen tittade på titelbladet. En
roman...! Åt fanderns med dessa sentimentala
romaner!
Upprörd tog han på sig sin arbetsrock och
gick ut.
Men allra mest lockade grammofonen. Hon
lade på en skiva av någon operasångare,
lyssnade och drömde. William hade lagt märke till
det mer än en gång. Ja, grammofonen hade
verkligen börjat spela en trist roll i huset. Denna
djävulsmaskin hade fört med sig en tröstlös
längtan. Det var det levande återljudet av staden...
Det hade han icke trott förut.
När William kom hem en gång, då hustrun var
ute, lyfte han hastigt upp locket och lösgjorde en
skruv i urverket. Han gjorde det alldeles
oöverlagt. Tanken hade kommit helt plötsligt, alldeles
av sig själv.
På kvällen ville Vera dra upp grammofonen,
men den bara knarrade och gnisslade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
