Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och omöjligt; nu är både tänkbart och möjligt. De sista
årens erfarenheter, både bittra och ljufva, ha lossat
många band, lösgjort många rottrådar. För Agnes Geijer
hägrar redan — icke alltför aflägset — ett nytt hem,
med nya plikter och fröjder. Och Anna-Lisas ömtåligt
känsliga hjärta har aldrig fullt hämtat sig från den
smärtsamma häpnad hvari det stelnat vid upptäckten att Geijer,
trots all beundran och all vänskap, dock i sitt lifs mest
afgörande ögonblick stått ensam, oförstådd och
misskänd just bland de människor som bordt känna honom
bäst. Den öfverraskningen skall hon aldrig öfvervinna och
nästan utan att hon märkt det har den så småningom
gjort henne till en främling i den stad där hon lefvat
sina rikaste och lyckligaste år. Den yttre skilsmässan
kommer utan tvifvel att kännas smärtsam — men den
inre är delvis redan fullbordad.
Då föräldrarna gått till ro, sitter den smärta,
ljuslockiga Agnes ännu vid skrifbordet för att i dagboken
anteckna hvad som gjort denna afton särskildt
minnesvärd för Geijer och hans närmaste.
»...Det skär mig i hjärtat» — skrifver hon — »att tänka
på att främmande människor skola lefva i detta älskade
gamla hem, som är som en del af mig själf, och att jag
ej ens i tankarna skall kunna kalla det mitt längre.
Skall jag väl någonsin, någonstädes kunna bli så lycklig
som jag här varit? — Det förefaller mig som kunde jag
i en annan omgifning aldrig bli helt densamma, som
måste jag alltid lämna en del af Agnes Geijer
här... Men det är orätt att tänka så. Hemmet är hos
dem man älskar... För föräldrarna är det på alla sätt
bäst att nu lämna Uppsala. Hur ensamma skulle de icke
känna sig här då jag är borta!... Gud vare lof att pappa
verkligen kunnat fatta detta beslut; jag vet hvad det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
