Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Hemmets solsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
HEMMETS SOLSKEX
nedgående, himlen var som genomskinlig och
orange-färgad, en underlig kontrast mot den nakna vinterliga
naturen — ett blått doft insvepte hela slätten och långt,
långt borta säg man ett litet fönster i någon liten stuga
glimma som brinnande eld. Jag tyckte mitt hjärta ville
brista...» En annan dag, kanske redan på nästa sida,
är hon åter »glad till ytterlighet» och det gnistrar och
lyser af skälmaktig glädtighet och ungdomligt öfvermod
ur de hastigt nedkastade raderna. Ett stycke längre ner
är hon kanske allvarlig och reserverad: »— Jag kan
inte med menniskor som genast för hvem som helst visa
allt hvad de ha och allt hvad de äro! — Något måste
man väl ha för sig själf hf11 och hållet — något som
bara är mellan Gud och mig... Jag vet icke hur det
är, men så fort en främmande kommer och gör min
af att riktigt förstå mig, så kommer något öfver
mig som rent af tvingar mig att visa mig helt
annorlunda än jag verkligen är —!»...
Men jag måste motstå frestelsen att citera vidare,
hur lockande det än kan vara att följa denna unga
själ genom mångfalden af skimrande, skiftande
stämningar. Skulle någon tycka att jag redan uppehållit
mig alltför länge och med för mycken förkärlek vid
tecknandet af detta flickporträtt, kan jag blott svara att
hvarje skildring af Erik Gustaf Geijer och hans hem
under de sista åren af hans lif vore ofullständig, om
ej hans dotters gestalt där vid hans sida intoge den
plats som i verkligheten tillhörde henne. Hon var hans
hjärtefröjd och ögonfägnad, hemmets solsken och poesi,
men på samma gång hans vän och käraste sällskap;
förhållandet mellan dem hade en särskild prägel af öm
och innerlig, nästan kamratlig förtrolighet, och då hennes
öde, sådant det under dessa år utvecklade och gestaltade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
