Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Hvad tonerna berätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
HVAD TONERNA BERÄTTA
är han det nu, då tiden aldrig vill räcka till för allt
det oändligt myckna han känner sig rastlöst manad att
fullborda och uträtta medan han ännu står i sin fulla
kraft och på höjden af sin mognade alstringsförmåga.
Han har ännu så mycket att säga, så många budskap att
framföra. Det är blott ett och annat musikaliskt
brottstycke, ett fragment i form af en liten visa, som han
ibland kan sända henne i stället för bref eller gömma
för att öfverraska henne med vid hemkomsten — ifall
den icke långt dessförinnan hopplöst försvunnit i det
bottenlösa kaos af lösa pappersblad, tidskriftshäften och
broschyrer som fylla alla stolar och bord i hans
arbetsrum. Men hur vältaliga äro icke de få sånger som
verkligen blifvit bevarade! — Hur mycket säga de oss
ej om de stämningar ur hvilka de leda sitt upphof,
och huru ännu mycket mer om den djupa, innerliga
förtroligheten mellan far och dotter, om den ömhet och
visdom hvarmed han förmått läsa i hennes med hans
egen så nära besläktade själ, och om allt hvad han
ur sitt eget rika förråd velat gifva henne till vägkost
genom lifvet! — Dessa toner skola också för Agnes
Geijer allt framgent blifva en källa där hon aldrig
förgäfves söker den styrkande och uppfriskande dryck
hvarefter hennes ande törstar. Så länge hon lefver skall
sällan någon dag förgå då hon icke i skymningsstunden,
då de många plikterna hvila, söker sig till pianot och
tillbringar en eller annan timme där, under det att
händerna sakta och smekande vandra öfver tangenterna och
hon än halfhögt gnolar, än med full stämma sjunger
hvad hennes barn från spädaste ålder lärt sig känna
och älska som »morfars visor —». Det ligger en
underbar andaktsstämning öfver dessa stunder — själf kallar
hon dem »ett samtal —» man behöfver ej fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
