Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Rektorsförhöret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
REKTORSFÖRHÖRET
Säve och Anton Niklas Sundberg, var det antagligen
i bästa afsikt att i all vänlighet och förtrolighet få
afhandla saken och om möjligt komma till full ömsesidig
förståelse. Men tyvärr kunde han lika litet nu som
förut använda det enda argument som kunnat verka fullt
öfvertygande; hans tunga var bunden af hänsyn dem
han icke ens ville antyda och de skäl han anförde kunde
under sådana omständigheter ej annat än synas matta
och otillfredsställande, hvilket han naturligtvis också själf
kände. De stolta och styfsinta unga herrarna, medvetna
om att äga allmänna opinionen på sin sida, mötte honom
i en allt annat än tillmötesgående och försonlig anda
och deras hållning återverkade från början på hans egen
stämning. Man vände ömsesidigt afvigsidan ut och
resultatet blef, som man kan föreställa sig, det bedröfligaste
möjliga. Geijer, framför allt retad af hvad som föreföll
honom som en brist på ärlighet och öppet spel i deras
undvikande svar och envisa fasthållande vid resans
»fullkomligt privata» karaktär — ehuru de naturligtvis mer
än väl visste att den i Danmark alls icke skulle betraktas
ur denna synpunkt* — blef ond och sade dem i hettan
* Häraf får man ett starkt intryck då man genomläser
det bref till Järta, hvari Geijer samma dag »Förhöret» ägt
rum, redogör för detsamma. Man ser tydligt att det framför
allt varit bristen på öppenhet som väckt hans ovilja. Geijers
egna ord torde vara värda att citeras, såsom synnerligen
belysande för situationen: ... »Jag frågade, dem», skrifver han,
»huruvida de ej vore medlemmar af Directionen för den Nya
resan, hvartill de måste jaka: vidare, om Konungens
tillkänna-gifna tänkesätt vore dem bekant, som också måste bejakas.
På min följande anmärkning ’att Herrarna rätta sig naturligtvis
derefter?’ följde tystnad och förlägenhet och slutligen ett
stammande svar af Afzelius att de ej kunde svara å sällskapets
vägnar. Jag sade att detta vore en sak för sig, men att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
