Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Den oemotståndlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN OEMOTSTÅNDLIGE
henne bara ej narra dem att skratta midt under musiken!
tänker fru Anna-Lisa bekymrad — ingen vet någonsin
hvad Alida kan taga sig till —. Och där i fönstersmygen,
halft dold af gardinen och det stora citronträdet
uppdraget ur en kärna af de citroner som användes
till bålen på Anna-Lisas och Erik Gustafs bröllop
står Thekla, »den goda kosteliga flickan», som Törneros
redan vid tolf års ålder fann »förståndigare än bade far
och mor», och som med åren allt mer, med
åsidosättande af egna önskningar och känslor, blifvit den
lilla fjärilslätta moderns stöd och jordiska försyn, trots
alla drömmar som fylla hennes eget opraktiska, poetiska
lilla hufvud — en rörande och älskansvärd gestalt,
sådan hon nu står där, smärt och späd, med högt
rodnande kinder, och de stora, litet beslöjade men ändå
i Agnes’ tycke — vid detta tillfälle »alltför
uttrycksfulla» gra ögonen oafvändt fästade på e n enda —den
högväxte unge mannen med det fina, bleka ansiktet,
den genomträngande ljusblå blicken och det langa,
i romantiska lockar vildt böljande håret, där framme
vid pianot. Theklas hjärta är ej det enda som klappar
fortare vid hans åsyn, hennes ögon ej de enda som i
skygg tillbedjan söka honom. Det är Gunnar
Wennerberg den farlige, den oemotståndlige, den alltför,
alltför bedårande Wennerberg, som alla Uppsalaflickor
äro dödligt förälskade i — utom de, hvilkas hjärtan,
som Agnes Geijers, redan funnit sitt ideal i en annan
gestalt. Själf är han, påstås det, hopplöst oåtkomlig för
alla ömmare känslor; flickor berätta hviskande för
hvarandra i förtroliga stunder att en vän till honom berättat
att han — Gunnar — verkligen sagt till en annan vän,
då tal varit om kärlek och giftermål: »Ja, ingen kvinna
skall någonsin förnui att rubba m i n odödliga själ ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
