Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - »Mindre fina —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 »MINDRE FINA —»
Grefvinnan Marie var emellertid alltför blyg och
Agnes Geijer i grunden alltför reserverad i afseende pa
sina innersta tankar och känslor för att bekantskapen
genast skulle utveckla sig till någon närmare förtrolighet.
Ingendera hörde till det slags kvinnor som när som
helst äro färdiga att störta sig i en intim vänskap, lika
lätt som man stiger i ett varmt bad. Härtill kom hos
den tjuguåriga Agnes en naturlig skygghet gent öfver
den några år äldre, förnäma och firade skönheten, pa
hvars omdöme, enligt fästmannens försäkran, så mycket
akademiska kretsen i Lund under Tegnérska tiden har omtalat
att det där rent af hörde till goda tonen att genom »ekvivoka
anekdoter», frivola skämt och tvetydiga antydningar »bringa
damerna att rodna». För denna pikanta sport saknade man
i de motsvarande Uppsalakretsarna hvarje spår af sinne och
inför dylika företeelser var det som Geijer ibland kunde
förefalla oförstående »ända till dumhet». De mindre fina historier
åt hvilka grefvinnan Marie ej visste om hon vågade skratta
voro af helt annat slag och i sin breda, saftiga humor lika litet
»tvetydiga» som Holberg eller Shakespeare. Det var historier
åt hvilka man skrattat af full hals kring julbrasorna i de
gamla Värmländska brukspatronshemmen, historier om alla de
underliga original som ohejdadt fått utveckla sig i ensligheten
däruppe, bondhistorier, prästhistorier, familjehistorier, kryddade
af saftiga och mustiga ursprungsord på »Värmländske
Tong-måle» och fyllda af en drastisk och oförliknelig humor som gjorde
dem lika njutbara då man hörde dem tjugonde gången som
den första. Uno Troili var den obestridde mästaren i konsten
att berätta dem så som de skulle berättas; men äfven bröderna
Lilljebjörn hade sin goda andel af denna speciella talang, hvilken
först i våra dagar genom våra många »landsmålare» nästan
upphöjts till värdighet af dramatisk konst. Geijer själf var,
som ofta blifvit nämndt, egentligen ingen god berättare, därför
att han redan på förhand så barnsligt njöt af det roliga
som komma skulle att han öfverväldigades af skratt långt innan
han hunnit till slutet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
