Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I solnedgången - Julljusen tändas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULLJUSEN TÄNDAS
383
ceremonielet vid dylika tillfällen var, med få variationer,
oföränderligen detsamma och vi kunna således taga för
gifvet att allt äfven denna gäng, endast två är senare,
i -det stora hela tillgick pa samma sätt, ehuru ingen
»förstämning» dämpade den allmänna munterheten,
hvilken i stället tyckes hafva tagit sig de lifligaste uttryck.
Äfven gästerna voro i det närmaste desamma, nämligen
utom »hemgästerna», som Agnes kallar dem och ett
par yngre, studerande anförvanter — de båda
»lösherrarna» magister Ribbing och lilla Schröder — vid
dylika tillfällen så godt som själfskrifna medlemmar af
familjekretsen. Muntligt meddelade hågkomster göra det
lätt att med ännu några karaktäristiska drag komplettera
den bild som Agnes senare för fästmannens räkning
tecknar af denna »oblandadt lyckliga» afton.
... I skymningen, berättar hon, hjälpas hon och
husets yngste son, den glade sjuttonårige kadetten, at
att i hennes egna rum duka tjänstfolkets särskilda
julbord, med presenter, ljus och välfägnad samt för
tillfället uppfunna dekorativa anordningar, »af en syperb
effekt»... Så tändes ljusen i våningen — »lilla pappa»
kommer upp med paket, på hvilka han i sista stunden
skrifvit vers, gästerna anlända och vid sjutiden äro alla
församlade kring gran och tebord i den hemtrefliga
salen, där glädjen snart star högt i tak och en hvar
efter bästa förmåga gör sitt till för att öka den. Gamla
vördnadsvärda värmlandsskämt och historier, hörda för
väl hundrade gången, täfla med de nyaste anekdoterna
och ungdomens munviga kvickhet att hålla munterheten
vid makt. Af och an på golfvet, med händerna pa
ryggen, drifver den långe magre assessor Lilljebjörn
»morbror Knut» — i sin till knäppta bonjour och sin
höga halsduk, en smula butter och sur att skada, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
