Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nyårsvaka hos Fru Alida. I ottesången. Visiter. Nyårsmottagning på Slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGE WENNERBERG
29
och stackars lilla Theklas »alltför bedröfliga» svaghet
för unge Wennerberg, knappast under liknande
förhållanden hafva utvecklat någon högre grad af själsstyrka.
Ingen kan studera den bild som samtiden tecknat af
Gluntarnes diktare, i förening med det själfporträtt han
själf gifvit oss i offentliggjorda anteckningar, i sång och
dikt, utan att förstå huru oemotståndligt fascinerande
han måste hafva verkat på alla som kommo i närmare
beröring med honom. Dessa voro i själfva verket icke
många — ty huru uppburen, eftersökt och populär han
än var såväl inom societeten som i studentkretsarna, så
låg dock alltid öfver hans väsen ett visst gudomligt
noli me tangere som höll förtroligheten på afstånd.
Man såg honom öfverallt — han var icke lätt att förbise
— och han räknades till de själfskrifna gäster som man
inte gärna ville sakna; de unga flickorna suckade i
tysthet och väfde fåvitska drömmar kring den smärta,
högresta gestalten, det vackra hufvudet med dess svall af
bruna lockar och den underligt genomträngande stålblå
blicken, på en gång så kylig och så flammande,, i hvilken
ännu ingen. lyckats tända en gnista af varmare glöd —
de gamla fruarna skakade sina hufvuden öfver det
teatraliska " och uppseendeväckande i den unge mannens
yttre uppträdande och lefnadsvanor — och kamraterna
ömsevis tillbådo och förargade sig öfver honom. Alla
sysselsatte sig med honom; men de som verkligen kunde
säga sig känna honom voro snart räknade. Han hörde
icke till de unga lejon som låta tämja sig, ge vacker
tass och äta ur handen på hvem som helst. Men
närmade han sig någon gång själfvilligt, halft lekfull, halft
ömt förtroendefull och dock alltid tillräckligt
förbehållsam för att hålla intresse och nyfikenhet vid makt —
hur intagande, hur hjärtevinnande kunde han icke då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
