Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nyårsvaka hos Fru Alida. I ottesången. Visiter. Nyårsmottagning på Slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
PÅ VÄG TILL KYRKAN
i sin dagbok — »att se en människa som under den
högsta lycka och medgång blir själfvisk, människofientlig,
bitter och missnöjd med Gud, sig själf och hela världen,
men däremot genom sorg och pröfning alltmera mild,
ljus, glad och harmonisk! — Huru mycket det ger att
tänka på för den som ännu aldrig på allvar lärt känna
sorgen! — Äfven till mig skall den komma en gång
gifve Gud jag då rätt måtte förstå dess lärdomar!...»
Geijer själf hyste en varm tillgifvenhet för den unge
släktingen — på fädernet hans syssling, genom gifte
hans brorson — med hvars rika och mångsidiga natur
han fann många beröringspunkter och hvars tidigt
sköf-lade lycka fyllde honom med medlidande. Hur väl kan
man icke tänka sig med hvilken rörelse, med hvilken
aningsfull bäfvan inför lifvets och dödens många
fruktansvärda möjligheter och all mänsklig lyckas
förgänglighet som han just denna nyårsmorgon måste hafva
sett på de båda unga, vid hvilkas sida han genom den
månljusa, rimfrostglittrande Odinslund styrde kosan
till den upplysta Domkyrkan, medan luften omkring
dem dallrade af klockornas allvarliga kallelserop! — Såg
han icke i själfva verket både hopp och saknad,
framtiden och det förflutna, sorg och lycka liksom
förkroppsligade i dessa båda ungdomliga gestalter: — hans Agnes,
med hjärtat fullt af ljusa drömmar om en lycka hvars
förverkligande, mänskligt taladt, syntes höjd öfver alla
tvifvel — och bredvid henne den kraftfulle unge
mannen, skenbarligen lika mycket danad för lyckan och
glädjen som hon, men som redan smakat all kärlekens
sötma och bitterhet och ägt lifvets ’högsta sällhet endast
för att se den brista och försvinna mellan sina händer
som en skimrande såpbubbla? — Vi, som känna Geijer,
kunna gissa oss till hans tankar under denna arets första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
