Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. En ny epok. Mottagningsaftnar hos Geijer. Bilder ur Sällskapslifvet. Knäck-kalas. En fågel Phoenix. Närmande från Hönsäter. En viktig fråga och ett afgörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
EKLATERING HOS PLATEN
nekas att en viss granntyckt ung fröken på Slottet äfven är
ovanligt intresserad af den Oemotståndlige ... Få se hur saken
utvecklar sig! . . .»
Händelsernas senare utveckling skulle, som man vet,
tydligt nog ådagalägga att »intresset» ej var någon
öfvergående balflamma, utan af mera varaktig art. En annan
liten roman inom umgängeskretsen nådde just i dessa
dagar sitt afslutningskapitel. På samma minnesvärda
Gillebal där grefve de la Gardie gjorde sin debut i
üppsalasocieteten, uppenbarade sig äfven en viss ung
baron Rappe ... »Just ingen balkavaljer,» skrifver Agnes,
»men med något allvarligt och manligt i sitt väsen som
gör ett godt intryck.» Man anade att hans
Uppsalabesök hade ett bestämdt syfte, ej alltför svårt att
genomskåda, och aningarna bekräftades inom kort. Agnes
skildrar för sin vän den intressanta hemlighetens
lösning:
». . . På Lördagen var eklateringskalas hos Plåtens. Det
var på samma gång Friherrinnans födelsedag och man började
med att lyckönska henne, hvarvid naturligtvis jag, som med
min sång måste illustrera alla både glada och sorgliga
tilldragelser här i samhället, äfven föredrog några verser till
hennes lof, skrifna till känd melodi af mamsell Böttiger, rätt
roliga och kvicka . . . Man kände genast i luften att något
särskildt var å färde. Fästmannen stod högtidlig och
skuldmedveten i ett hörn, uppsträckt i hvita handskar m. m. och
Eugenie, hvitklädd, med fladdrande rosenröda band och friska
rosor i håret, gjorde ett så högst nyförlofvadt intryck att äfven
den minst misstänksamma måste anat hvad som komma skulle . . .
Efter en stunds spänd väntan kringbjödos brickor med islagna
rhenvinglas, så der som på barndop och begrafningar, som
alltid ser så ängsligt ut — Friherrinnan sköt på sin stol,
reste sig och började med af tårar halfkväfd stämma: ’Mitt
Herrskap!’... o. s. v. — Alla reste sig — fästmannen hades
fram, omfamnades, gratulerades och såg rätt rörd, snäll och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
