Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. En ny epok. Mottagningsaftnar hos Geijer. Bilder ur Sällskapslifvet. Knäck-kalas. En fågel Phoenix. Närmande från Hönsäter. En viktig fråga och ett afgörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SOL OCH VÅR -«
145
»Odlaren strör i mörka mullen
fröets sådd för kommande skörd —
däröfver vandra höstens skurar,
däröfver bäddas vinterns snö!
Ilan gör som jag,
begrafver sitt hopp —
han tror som jag —
på Sol och Vår —I»
Med dessa ord blef det också som han afslutade
det bref på hvilket Agnes under långa veckor med
be-klämdt hjärta väntat, men som med ens och för alltid
skulle göra slut på hennes ovisshet och oro. Hon
väntade det ännu då hon den tolfte mars satte sig vid
skrifbordet och började sitt bref till honom:
». . . Medan jag väntar på posten sätter jag mig ned att
tala några ord med dig, som det enda medlet att något stilla
min oro och otålighet. Kanske får jag inte heller i dag något
bref — jag ser i dag i tidningarna att tyska posten blifvit
uppehållen af is och snö. Denna väntan är svår —! —
. . . Nu har jag så mycket att berätta och säga dig att jag
hvarken vet hvar jag skall börja eller sluta. Men både början
och slut för mig är ändå att jag håller mer af dig än allt
i verlden — det tänker och känner jag på tusen sätt och
kan ändå bara säga det på ett enda —!... I Söndags hade
jag ämnat skrifva ehuru Lördagsposten icke medförde något
bref från min vän; men så skickade Kræmers ned och togo
mig med på Spektaklet, just som jag gjort mig i ordning att
i ro få tala med min vän. I ro —! — ack, när kommer
väl jag i ro? — Du kan ej föreställa dig hur trött jag börjar
bli på detta eviga sällskapslif, dessa eviga tankar på toiletter,
parure och så kallade nöjen, som omöjliggöra allt verkligt
arbete och rent af dränka ens bättre menniska i en flod af
små dumma, hvardagliga sysselsättningar och intressen. D u
är nästan den enda rediga, förnuftiga tanke som jag haft
nu en tid bortåt. Jag förefaller mig ibland sjelf som Sues
T u i f E r r a n t, åt hvilken en osynlig röst ständigt säger
10. — I solnedgången. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
