Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. En ny epok. Mottagningsaftnar hos Geijer. Bilder ur Sällskapslifvet. Knäck-kalas. En fågel Phoenix. Närmande från Hönsäter. En viktig fråga och ett afgörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EBB OCH FLOD
149
med Atterbom vandrade till Malla Silfverstolpes hem
vid Stora Iorget, där Amalia von Helvig med själfulla
ögon skulle lyssna till allt hvad de bada tänkt och
diktat under det dygn som förgått sedan de sist
träffades. Det kan icke hjälpas — intrycket blir ungefär
detsamma som då man ser ett sällskap ungdomliga
turister under stoj och glam genomströfva en ärevördig
tempelruin. Något af helgerån ligger alltid däri, äfven
om man glädes åt de unga gestalternas friska behag
och småler vid ljudet af deras glada röster och klingande
skratt. Kanske har också den känsla af vemod, för hvilken
man icke kan värja sig, en djupare grund. Den
mänskliga utvecklingen utgör en följd af skenbart godtyckliga,
men säkert af ovanskliga lagar bestämda kurvor, ett
ständigt stigande och fallande vågsvall. Hafvet, det
eviga, är alltid detsamma — men ebb och flod växla
och hvem kan undra om man med mera glädje lyssnar
till vågornas brus vid högvatten, än ser ut öfver den
skenbart nakna och liflösa sandyta från hvilka de för
en tid dragit sig tillbaka? — Också det andliga lifvet
har sina tider af ebb och flod — och då man
uppmärksamt genomgår det uppsaliensiska sällskapslifvets
annaler från denna tid får man ett bestämdt intryck af
att ebben håller på att falla ut. Det finns alltjämt fullt
upp af solsken och glitter, af fladdrande vimplar och
hvita segel; men vattnet är obestridligen grundare än
förr — vinden har icke längre de stora viddernas friska
sälta och de lekande böljor som plaska mot stranden
sakna den stolta och allvarliga stormklang som en gång
lockade vikingen ut till lifvets kamp och segrar. Det är,
som sagdt, en öfvergångstid som inträder, och sådana
ha ofta ett beklämmande tycke af stillestånd och
nedåtgående. Den värld med hvilken Geijers hörde samman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
