Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Ur »Agnes Geijers minnesbok»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR MINNESBOKEN
221
mästare. Och det gifves slutligen ingen skarpare väckare på
mensklig verksamhet än denna befolkningens naturlag att sträfva
utöfver gränserna af de för hand varande näringsmedeln. Deri
ligger hemligheten af jordens och dermed mensklighetens
fortskridande odling» . . .
». . . Folket varder stort och mycket. Alla kunna ej ega
jord. De fråga sig: hvad ega vi? — De svara sig: — hvad
som skapar egendom — uppfinningsgåfva, arbete. Och nöden
står öfver deras hufvud såsom läromästare. Då lösryckes
egendomen från jorden med oemotståndlig makt.
Slöjdaren öppnar sin verkstad. Handeln utbreder sina segel
öfver hafven. Omsättningen af alster och varor leder till
upptäckten af en alla varors vara — penningen —; och i den
rörliga förmögenhetens strid med den fasta
begynner civilisationens egen inre kamp . . .»
». . . Vi ha talat om nöden som läromästare. Att den
kan vara en god, lärer ej nekas; men oemotsägligt är den
en sträng och föga skonsam mot de svaga. Dessa gå likväl
äfven fram med de starkare; ty samdrägt är i alla
menskliga företag så god som seger, och det är lagd en
välsignelse på hvarje menniska som hjelper någon fram med
sig. Först då viljan dertill mer än förmågan fattas,
uppstår detta affall af folk, liksom civilisationens marodörer,
hvilka i sjelfva verket, om ock skenet hos somliga är annorlunda,
lefva ej med utan m o t sina likar, nämligen i lättja, på
plundring och rof. Växa dessa till ett betydligt antal, så
begynna ock de svagares olycka och fall; ty hvarje stark
af de illvilliga tager med sig många af de svaga. Då uppstår
en egen nöd uti nöden — den oärliga nöden, som först
gör den ärliga nöden skamlig. Då förlorar slutligen ock
fattigdomen sin adel i samhället (den ärliga har en sådan),
och i samverkan af olyckor och brott uppstår ett släkte,
derutinnan under djuren att det ej drager omsorg om sin egen
afföda, hvilken derför blifver lika talrik som eländig och
kort-lifvad. — Man kallar detta släkte p ö b e 1 . . .»
». . . Hufvudfrågan blifver: är den nöd och last som varit
och ännu ej upphört att vara hopad i fabrikssamhällena, en
nödvändig eller blott öfvergående följd af maskinernas in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
