Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Prinsarna åter i Uppsala. Umgänge hos Geijers. Planer för julen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
DEN FASTA PUNKTEN
från en eller annan bal, »förfriskar» hon sig med att
studera Adolfs planritningar öfver rum och trädgård
på Blomberg. Och hon skrifver:
». . . Medan jag dansar och pratar går jag alltjämt ut och
in där i all hemlighet, stökar och ordnar öfverallt — vet
precis utsigten från hvart fönster. — ... Ibland undrar jag
verkligen om jag inte spökar för dig där? — Ty öfverallt,
ja, till och med i ladugården, i mejeriet, i bränneriet, för att
ej tala om dina egna rum, hittar jag med tankarna — och
om de ej kunna ge sig tillkänna för dig i synlig måtto, så
kan du vara viss att de alltid osynliga och varma smyga på
tå omkring dig . . . Hvad i all världen tänkte jag väl på
i så många år, innan jag tänkte på Dig?... Om tusen
saker drömde jag, tusen saker grubblade jag på, men hvarken
klokare eller bättre blef jag egentligen däraf — medan tanken
på dig gör mig både delarna, utan att jag därför behöfver
bråka min hjärna med oändliga Huru, Hvad och Hvarför?
— som förr. Du anar ej, min Adolf, i hur mycket du varit
min läromästare. Hur ljufligt att midt i detta hvimmel alltid
ha c n fast punkt att återkomma till: att du tänker på mig och
håller af mig —! . . .»
Tanken på julen, som Adolf ville fira i Uppsala,
hade allt sedan sommarens skilsmässa efter en alltför
kort samvaro för bådas hjärtan utgjort en fristad där
de gärna stämde möte. Man ser i bådas bref hvilken
plats denna förhoppning allt mer intog i deras inre lif
och hvilken betydelse de tillmätte den. Adolf skrifver:
». . . Jag kan icke säga dig hur jag längtar och trängtar
att i ro och glädje verkligen få lefva en tid med dig och
de dina — och hur väl jag behöfver det! . . . Det är icke
godt för människan att vara allena, det känner jag allt
tydligare för hvar dag som går. Du anar ej hur djupt jag under
allt mitt arbete och min sträfvan känner behofvet af din
värmande, mildrande och upptinande närvaro I Om jag på
kvällen, efter slutadt dagsverke och tusen omsorger, då huf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
