Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Adolf kommer till Uppsala. Julafton i Geijerska hemmet. Geijers svar till Fryxell. En katastrof. Ångestfulla dagar. Tillfrisknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
KONVALESCENS
läxan att intet fordra, men tacksamt hålla till godo med
hvad människor själfmant kunna och vilja gifva. Hon
tror icke längre på en fullkomlig och exklusiv vänskap,
men inser dock att gammal trofast och bepröfvad
tillgifvenhet alltid har ett värde som ej beröres af tillfälliga
meningsskiljaktigheter.
Då hon härnäst skrifver har konvalescensen redan
gjort betydande framsteg:
»Tack du goda älskade vän för din ihågkommelse, som
alltid gör godt! — Ja, Gud vare lof, här står någorlunda väl
till. Erik Gustafs förbättring har sedan Söndagen gått rätt
mycket framåt; han är sig nu alldeles lik, kan röra sig litet
i rummen, spelar och ritar, låter Agnes läsa högt för sig,
lägger då och då en patience o. s. v. och är alltid glad och
nöjd. Just nu sitter han inne i Agnes rum och ritar af
utsigten från hennes fönster, medan hon läser de utländska
tidningarna för honom. Mina dagar förflyta lugnt och stilla,
under lifligaste tacksamhet för den än en gång aflägsnade
faran. Jag är jämt sysselsatt med E. Gustafs vård och
omsorgen om hans välbefinnande och tycker mig på sätt och
vis vara en rätt vigtig person om jag rätt kan sköta det
kallet! . . .»
I det bref som Agnes ett par dagar tidigare sändt sin
vän, lämnas ytterligare detaljer:
». . . Så sitter jag då åter vid mitt skrifbord för att börja
en ny korrespondans med dig på obestämd tid, min Adolf —!
— Hur det känns och hur tomt det är efter dig vill jag ej
tala om . . . Sedan jag sett dig försvinna på Slottsgatan och
vände mig från fönstret där jag stod, föreföll mig både hemmet
och hela Upsala som utdödt ... I dag sitter pappa, Gud vare
lof, uppe, och får lägga litet patience emellanåt för att
fördrifva tiden. Han är förunderligt rask och liflig — visserligen
kroppsligen matt och kraftlös, så att han ej kan gå utan
stöd, men dock starkare för hvarje dag och för öfrigt så glad
och lik sig — ja likare än någonsin! Glas talar nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
