Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Sista veckorna i Uppsala. Smärtsamma afsked. Ett viktigt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
VÄRMLÄNDINGARNAS AFSKED
sitt inspektorat och på Nationssalen sagt sina
värm-ländingar farväl, samt af dem därefter följts hem med
sång, som så ofta förr, men nu — »för sista
g å n g e n !!» skrifver Agnes ... »Hur det kändes —
det är inte värdt försöka beskrifva!»... Af en annan
hand äga vi dock en skildring af detta afsked, kort, men
målande. Den lille nioårige skolgossen Carl Rupert
Nyblom glömde aldrig den »vackra vårkväll» då han,
under lek med kamraterna i Odinslund, plötsligt såg
en gammal kraftigt byggd man, i hvilken man igenkände
den »store» professor Geijer, långsamt komma gående
— med nedböjdt hufvud, händerna på ryggen, blicken
fästad på marken utan att tyckas lägga märke till något
som föregick omkring honom — »ögonbrynen rynkade
och underläppen starkt framskjuten» — tydligen
kämpande med en sinnesrörelse hvars styrka de ungdomliga
iakttagarna ej kunde fatta. — Efter honom, på något
afstånd, kommo värmländingarna tågande under sång,
företrädda af sin fana. Det egendomliga tåget drog
fram genom Odinslund, svängde uppför backen och
stannade vid Geijerska gården ... Gossarna följde efter,
brinnande af intresse och nyfikenhet. Geijer stannade
på trappan till sin bostad; studenterna slogo krets
omkring honom och kurator yttrade »med djup rörelse»
några ord ... »Geijer stod med armen lutad mot
dörrkarmen ... Och så talade han... det lät som en åska,
nästan obegripligt för den som ej förut kände stämman;
så slungades orden fram, drifna af den inre rörelsen hos
talaren, och denna gripande rörelse meddelade sig
blixtlikt åt alla. Där fanns ej ett torrt öga... Äfven vi
skolpojkar» — tillägger den sjuttioårige författaren då
han långt efteråt upptecknar detta barndomsminne —
»som händelsevis blifvit vittnen till detta afsked, voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
