Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Sista veckorna i Uppsala. Smärtsamma afsked. Ett viktigt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v I IT K FRUKOST » -
377
husjungfru redan vid åttatiden står leende och nigande
i öfverstinnan Silfverstolpes kök. Anna-Lisa skrifver till
sin Malla:
»— — Godaste käraste min vän tag ej illa upp att jag
skickar lite frukost — ett par bitar Tjäder just af bröstet,
lite pepparkakor som se onosliga ut men ej smaka illa och
lite äppelcompote som ser sölig ut nu dagen efter men visst
är mycket helsosam! — Ja käraste dyrbara vän nu är det
ängsligt väntade mötet Gud vare evigt tack och lof
lyckligt öfverståndet — jag hoppas innerligen till sann
belåtenhet å ömse sidor! — Åtminstone funno vi de 111
oändeligen hjärtliga och älskvärda samt sant och djupt rörda
— Agnes är så lycklig — stackars min flicka, det var en svår
dag för henne hela dagen förut, hon sade knappt ett ord
men det sväfvade alltjämt som röda norrskensflammor af
sinnesrörelse öfver ansikte och hals. — Hur mår du goda
vän — Geijer tyckte ej det var så bra i går — nu träffas
vi ju snart! — Ja, Gud vare lof för allt, jag vet du deltager
med trofast hjärta deri. — Din tillgifnaste
A.-Lisa.»
Och samtidigt skrifver Agnes till sin vän:
\
»— Kära min älskade! — Ja, jag lefver verkligen och
är vid godt mod ehuru jag öfverstått den förskräckliga dag
för hvilken jag så länge bäfvat... Ack Adolf!! — De voro
så goda, så goda mot mig att all rädsla och ångest försvann
i samma ögonblick jag fick omfamna dem. — Din pappa,
ack, han har rent af tagit hjertat ur mig — jag älskar honom
och skall alltid göra det för hans obeskrifliga godhet och
vänlighet mot mig — jag kan ej tänka därpå utan tårar
af djupaste rörelse! — Och hvad han är vacker sedan —!
— Jag, som i min fruktan och bäfvan under alla dessa år
alltjämt byggt på honom, till dess jag såg honom för
min fantasi som ett slags jätte, det största, längsta, högsta,
bredaste, mest skräckinjagande man kunde tänka sig. — Och
så är han hvarken större eller längre än min egen Adolf
och knappast mer skräckinjagande heller! — Aldrig tror jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
