Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Ombord på Svithiod. En afskedsmiddag. Baron Hamilton håller tal. En skål för E. G. Geijer och för Jenny Lind. Ett afskedsbref. Ut till hafs. »Blida Böljor». Vårnatt på Hafvet. Hågkomster. Dagböckerna. Sällskapslif ombord. »Det Våta Elementet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGNES SKRIFVER
19
han velat höra henne sjunga ännu en gång, men
allt, hvad man önskar sig, kan man dock ej få i denna
världen —
De milda makter, som vaka öfver denna
pilgrimsfärd, le kanske i mjugg vid de halft vemodsfulla orden.
De veta, att för Geijer skall under hans lifs sista sommar
ingen önskan lämnas ouppfylld — allt skall skänkas
honom med fulla händer till dess glädjens mått är rågadt
och öfverflödande; och således skall han i sinom tid
också få träffa Jenny — fröjdas af hennes sång och
med henne lefva några härliga solbelysta dagar. Men
därom har han själf ännu icke någon aning...
... Medan herrarna samtala, har Agnes skyndat ner
i salongen för att med brådskande händer packa upp
skrifportfölj, penna och resbläckhorn; hon längtar att
få sända sitt hjärtas vän en sista hälsning, dubbelt kär
för honom, därför att den ej är väntad — och hon
skrifver:
»Ombord på Svithiod, på eftermiddagen den
14: de Maj.
Kära min Älskade!! — Jag kan e j motstå min lust att
med Hugo Hamilton, som nu återvänder, få säga dig ännu
några afskedsord — skall du bli glad att få dem? — Vädret
är gudomligt, och reskamraterna vänliga och älskvärda — men
ack! — hvad det kändes svårt att lämna dig på
stranden och fara så långt, långt bort från dig — Det är för
långa skilsmessor, Adolf! — Och för hvar gång blir det allt
svårare att skiljas. Om jag hade dig med -—!— Hur
öfver-lycklig vore jag ej då åt denna resa, som ju lofvar mig så
mycken glädje; men nu svider det ändå alltid i hjertat af
längtan och saknad vid tanken på det långa afståndet oss
emellan, som för hvart ögonblick blir större —. Dock för
tanken finnes ju intet afstånd —! Och i höst, Adolf, då,
då — kommer jag ju hem till dig, med Guds hjelp friskare,
starkare och gladare än jag reser — och då skola vi ju till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
