Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Ombord på Svithiod. En afskedsmiddag. Baron Hamilton håller tal. En skål för E. G. Geijer och för Jenny Lind. Ett afskedsbref. Ut till hafs. »Blida Böljor». Vårnatt på Hafvet. Hågkomster. Dagböckerna. Sällskapslif ombord. »Det Våta Elementet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
VÅRNATT PÅ HAFVET
riktad mot stjärnorna, då hon senare uppsöker honom,
väpnad med den långa, stickade yllehalsduk som fru
Anna-Lisa ängsligt bönfaller honom att taga på sig till
skydd mot nattkylan — det är ännu tidigt på året, och
sedan solen gått ned, har det blifvit svalt i luften. —
Han mottager den lydigt, draperar den tankspridt öfver
axlarna som en långschal och tar sin Agnes under armen,
som han brukar, för att ined henne göra några slag
på däcket... Hon kan gärna dröja ännu en stund...
En sådan vårnatt på hafvet, glasklar och stilla, dallrande
djupblå med stora stjärnor och vid horisonten en
ljusnande aning om både solnedgång och soluppgång
en sådan natt, säger han, är ej gjord att sofvas bort;
den är en af de bägare, fyllda af den eviga
ungdomskällans kristallrena vatten, som lifvet blott sällan räcker
människan, och som hon är skyldig sin odödliga själ
att tömma långsamt, med fullt vakna sinnen, tacksamt
smakande sötman af hvarje droppe — en gudadryck,
styrkande och lifgifvande, som frigör anden från stoftet
och låter den på aningens vingar höja sig till rymder,
dit tanken ännu icke nått, men kanske en gång skall
nå... Och med rörda och allvarliga ord ber han sin
flicka lägga märke till, hur öfvermåttan viktigt, hur
oundgängligt det är för en människas andliga tillväxt att
noga taga vara på hvarje sådan lifvets högtidsstund
och med tyst och helig andakt fira den i sitt hjärta.
Ty hur är det Goethe säger: ’Människan är så benägen
att syssla med det låga. Ande och sinnen förslöas så
lätt emot intrycken af det sköna och fullkomliga, att
man på allt sätt måste vidmakthålla förmågan att känna
det...!’ Ty liksom de kroppsliga förmögenheter som
aldrig brukas eller uppöfvas så småningom förtvina och
förlamas, så förhåller det sig i ännu högre grad med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
