Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Lyckans Gudinna. Det dolda Sammanhanget. Öfverraskningar. Ankomst till Aachen. Geijer går sina egna Vägar. Aachen i feststämning. Jenny Lind-febern. Ett program. Oemotståndligt. »Die Lind». En oväntad Syn. »Geijer!» —. Ett romantiskt Intermezzo. På Hotellet. En strålande Uppenbarelse. Förtrollerskan. Porträtten. Konsten och Konstnärer. Människan. Ett Diorama. Grefve Wachtmeister. På Repetitionen. Mendelssohn som Anförare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minnen och farhågor
117
närsskap — men äfven om de fel,
konstnärstemperamentets kanske oundvikliga skuggsidor, som vänskapen ej
kan förneka, blott beklaga i förhoppning att en i det
hela så stor och rik natur med tiden allt mer skall
frigöra sig från svagheter som äro henne ovärdiga och
som redan ofta vållat både henne och andra onödiga
lidanden. Hålla af henne måste man ju, att icke
beundra henne vore omöjligt; men gilla henne kan man
tyvärr icke alltid ... Till följd af smärtsamma slitningar
och förhållanden, som man icke helt kan glömma, har
man i själfva verket å ömse sidor skilts med en viss
förstämning; och huru mycket de gamla vännerna än
glädja sig åt tanken på att åter få höra henne sjunga,
kan man ej frigöra sig från en viss plågsam undran
hur det personliga återseendet egentligen skall gestalta
sig... Ack, man har ju dock så oändligt mycket kärt
och vackert att minnas tillsammans, så mycket, på hvilket
man ej kan tänka utan glädje och rörelse, och hvad
som kommit emellan, hvad som skilt dem åt, förefaller
så här på afstånd egentligen så smått och oväsentligt
mot allt hvad man äger gemensamt —. Man kan ej
annat än bli varm om hjärtat vid tanken på att åter
träffas på detta sätt, långt bort i främmande land efter
att å ömse sidor ha upplefvat så mycket.
Men — fru Anna-Lisa vore icke den hon är, om
icke hennes »grufsamma», ömtåliga, känsliga hjärta vore
färdigt med ett men, — Hvem vet hur Jenny känner
det? — Firad, dyrkad och uppburen som hon nu är af
hela världen har hon kanske hunnit glömma mycket
af hvad andra i stillhet bevarat i trofasta och
minnesgoda hjärtan; kanske är hon föga angelägen att upplifva
en vänskap, som en gång varit henne dyrbar, men som
nu kanske icke längre för henne har samma betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
