Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Lyckans Gudinna. Det dolda Sammanhanget. Öfverraskningar. Ankomst till Aachen. Geijer går sina egna Vägar. Aachen i feststämning. Jenny Lind-febern. Ett program. Oemotståndligt. »Die Lind». En oväntad Syn. »Geijer!» —. Ett romantiskt Intermezzo. På Hotellet. En strålande Uppenbarelse. Förtrollerskan. Porträtten. Konsten och Konstnärer. Människan. Ett Diorama. Grefve Wachtmeister. På Repetitionen. Mendelssohn som Anförare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
»ensam i sitt slag»
tydligare framträda i detta virrvarr af hågkomster och
iakttagelser, alla mer eller mindre färgade af iakttagarens
egen personlighet, ännu i dag verkar oemotståndligt
bedårande. Någon »engel» i den bemärkelse hvari ordet
användts af alltför ensidigt panegyriska minnestecknare
var hon visserligen ej — därtill var hon alltför
intensivt mänsklig med alltför många mänskliga kantigheter
och brister, säkert ej minst stötande och i ögonen
fallande just för dem, som under utvecklingsåren stått
henne närmast. Men äfven solen har sina fläckar och
Jenny liksom de flesta genialiska stämningsmänniskor
hade i hög grad »les défauts de ses qualités» — dock fel
just af den art, som hos en verkligt storslagen
personlighet ej kunna räknas till »det väsentliga». Och hur
intagande, hur hjärtevinnande står hon ej för ens fantasi
just i denna sin flickaktiga, ingalunda felfria men äkta
mänsklighet, så impulsiv, så daggfriskt ung, så strålande
af lif och godhet, så oberörd alltjämt af rampljusets och
teaterluftens förtorkande och artificiella drifhushetta! —
Hur ser man henne icke för sig, oändligt växlande och
dock alltid nästan trotsigt full sig själf, så som hon
framstår i alla dessa hvarandra skenbart nästan motsägande
skildringar: än »förbehållsam och tillbakadragen, så
utomordentligt känslig, att hon lätt såras af ett ord och
blir tyst och allvarsam, utan att någon förstår hvarför»
- än åter »nästan barnsligt öppen och förtroendefull»
— ena stunden »skolflickaktigt uppsluppen och
passio-neradt road af dans», den andra »djupt melankolisk» —
men alltid, för alla som komma i närmare beröring med
henne, alltigenom sann, alltigenom äkta och oförfalskad,
»från hufvud till fot ensam i sitt slag», som
fru Birch-Pfeiffer en gång skref om henne. Hur
förtjusande blir ej, ju mera man betraktar det, detta unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
