Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Pingstafton. Två Stjärnor. Mendelssohn och Jenny Lind hos Geijers. Konstens Söndagsbarn. En Harmonisk Treklang. Elias. Mendelssohn spelar. Intressanta Samtal. Hågkomster från England. »Stora Notabiliteter». Pingstdagskonserten. Annandag pingst. I det lilla Huset. »Romantiska Situationer». Grefve Woyna. En Syn för lilla Schröder. Andra Konserten. Hans von Seydewitz. Hos markis de Sassenay. Vicomte d’Agincourt. »Artistkonserten». Afsked
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 konstens söndagsbarn
var för henne ännu så nytt — morgonens dagg och
soluppgångens friskhet låg kvar öfver det hela, och
säkert kom hvarje ny triumf hennes hjärta att klappa
af en glädje som de senare årens ännu mer lysande
framgångar knappast skulle skänka. Kanske var det just
på dessa år som hon en gång skulle se tillbaka som
de mest oblandadt lyckliga af ett på lycka och medgång
mer än vanligt rikt lif — och bland de många ljusa
minnen hon bevarade förblef — enligt hvad hon själf
lär ha försäkrat — samvaron med Geijer och Mendelssohn
vid musikfesten i Aachen hela lifvet igenom ett af de
käraste. Hvad Geijer alltifrån deras första bekantskap
varit för henne, huru varmt han kände för henne och
huru helt han förstod det högsta och bästa hos henne,
veta vi redan; huru Felix Mendelssohn-Bartholdy å sin
sida uppfattade henne har han själf sagt oss, då han,
den bland konstens och andens utvalde uppvuxne,
försäkrat, att han »aldrig i sitt lif träffat någon så ädel,
så äkta, så sann konstnärsnatur som hennes, aldrig
naturanlag, studier och innerlig känsla i så harmonisk
förening»... Om sympatien är den lifsluft — och hvem
tviflar väl därpå? — som människonaturen kräfver för
att utveckla sina finaste hjärtblad, sina vackraste och
ömtåligaste blommor, så borde visserligen denna afton
för alla närvarande varit en stund af rikaste andlig
blomstring. Hvad Mendelssohn själf angår, så befann han sig
just denna sommar i det tillstånd af starkt själslig
exalta-tion, då lifvets låga brinner med mångdubblad styrka
och klarhet och allt det för personlighetens innersta väsen
mest egenartade till ytterlighet intensifieras. Han var
nämligen som bäst sysselsatt med att lägga sista handen
vid hvad han själf hoppades skulle blifva hans lifs bästa,
mognaste och största verk — oratoriet Elias; första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
