Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Heidelberg. Första aftonen. I en lycklig stund. Månsken och blommande lindar. Schlosser och Gervinus. Anknytningspunkter: Afton hos Schlosser. Den goda, gamla tiden!» Georg Gervinus och hans hustru. På Slottsterrassen. En utflykt. Afton hos Gervinus. Ett idealiskt Hem. Geijer vid pianot. Eva spelar och Agnes sjunger. Lösensordet. Messias. Sympatiskt umgänge. Hofrådet Nägele. Creuzer. Den Akademiska klubben. Hos Nägele. Hofrådet berättar. Den Oförgätliga. Två Grafvar. Idealet. Sista aftonen. Efter många år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
lösensordet
hur hon verkligen kunde sjunga, denna smärta flicka
med sina ljusa ’lockar och sitt oregelbundna,
uttrycksfulla lilla ansikte — nyss så fullt af skälmaktig munterhet
då hon gäckades med de unga herrarna — och nu med
ens så allvarligt och förklaradt af djupaste känsla!
Åhörarna förstodo att uppskatta värdet af en fullkomlig
skola och att hon genomgått en sådan, därom kunde
man icke misstaga sig; men här var mer än skola —
här var äkta, verklig, lefvande konst... »Wir
staun-t e n uns an —!» ...
Aftonen hade fått en ny prägel. Då den
ungdomliga värdinnan, sedan sista tonen förklingat, med
lysande och tårade ögon varmt omfamnade sina unga
gäster och tackade dem för en konstnjutning på hvilken
man ej varit beredd, kände man å ömse sidor att man
inom få ögonblick kommit hvarandra oändligt mycket
närmare. Lösensordet hade blifvit utsagdt och med glad
rörelse igenkände man i hvarandra medlemmar af det
ljusets hemliga brödraskap, som öfver all världen i
andanom talar samma språk och trots växlande uttryckssätt
och tungomål äfven utan ord förstår hvarandras längtan
och sträfvan mot det ädlaste och högsta, både i konsten
och i lifvet.
Lyckliga i känslan — väl en af de ljufvaste — af
att kunna bereda verklig glädje och stå i full sympatisk
rapport med sin omgifning, läto de båda flickorna icke
mycket bedja sig för att ytterligare »låta höra sig»,
så länge deras älskvärdt förstående värdfolk önskade och
deras krafter medgåfvo: — och då de slutligen måste
erkänna, att de verkligen icke förmådde mer, blef det
värden och värdinnan själfva, som efter en stunds
uppehåll för »konversation och förfriskningar» intogo deras
plats vid pianot. Det blef nu de svenska gästernas tur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
