Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Afresa från Heidelberg. Frankfurt, Fulda och Eisenach. Gotha. Schulrath Rost. Ett varmt emottagande. Erfurt. På väg till Weimar. »Hans Själs Bild —». Ungdomsväninnan. Lifvets Högtidsstunder. En rörande Välkomsthälsning. Ett Besök. Geijer och Louise von Kloch. Ett återseende. Mor och Dotter. Henriette von Kloch. »Sehenswürdigkeiten». Goethes Weimar. Vålnader. Den gamla portföljen. »Souvenirer». En försvunnen Värld. »Upsala 1816». Röster ur det Förflutna. Afsked från Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en uppfylld önskan
320
Sammanträffandet med Louise von Kloch skulle för
Geijer fylla en lucka i den femtonåriga brefväxling med
Amalia von Helvig som bevarade minnet af en sällsynt
trofast, af ädlaste uppriktighet och förtroende präglad
vänskap. Det sista, af dödsaningar genomandade bref
som han mottagit från henne innehöll visserligen ett
gripande afsked bade till honom och lifvet, hvars dagar
och timmar hon själf då ansåg för sig snart vara räknade.
Men icke dess mindre skulle efter dess mottagande nära
ett år förgå innan det ständigt väntade dödsbudet
slutligen nådde vännerna i Uppsala — ett år hvarunder hennes
rastlösa, ständigt sökande ande säkerligen hunnit att
bade lida och lära mycket innan den ändtligen för alltid
fick afkasta materiens tryckande boja. De yttre
konturerna af hennes lif under dessa sista månader kände
han visserligen redan genom systern, hvilken, som förut
nämnts, sändt honom Amalias sista, rörande
minnes-gåfvor till honom och hans kära: — Fahlcrantz’ vackra
månskensbild af Uppsala Domkyrka, som Geijer själf en
gång skänkt henne och som hon önskade skulle
återvända till honom och få stanna i hans hem — den
lilla nötta penntorkaren med Schillers bronsstatyett som
hon alltid plägat begagna och några andra småsaker
utan annat värde än det rent personliga. Men Louise
hade också skrifvit att hon »m u n 11 i g e n skulle haft
oändligt mycket mer att meddela! —» och det var
detta han längtat att få höra då ödet nu efter många år
sa oväntadt sammanförde dem. Genom hans trofasta
Anna-Lisa veta vi att han verkligen fick sin önskan
uppfylld och att hvad han därvid fick erfara för honom
kändes godt och välgörande. Blotta minnet af den
af verklig konstnärshand* tecknade bild af den Döda
* Målaren Hensel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
