Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Afresa från Heidelberg. Frankfurt, Fulda och Eisenach. Gotha. Schulrath Rost. Ett varmt emottagande. Erfurt. På väg till Weimar. »Hans Själs Bild —». Ungdomsväninnan. Lifvets Högtidsstunder. En rörande Välkomsthälsning. Ett Besök. Geijer och Louise von Kloch. Ett återseende. Mor och Dotter. Henriette von Kloch. »Sehenswürdigkeiten». Goethes Weimar. Vålnader. Den gamla portföljen. »Souvenirer». En försvunnen Värld. »Upsala 1816». Röster ur det Förflutna. Afsked från Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
den gamla portföljen
och blifvit bjudna på dock-kalas till prinsessan Caroline,
för att sedan genom en följd af underliga öden förflyttas
först till Gustaf IV Adolphs Stockholm och sedan till
den unga Fosforismens och Romantikens Uppsala
hade under årens lopp så småningom samlat sig en
skatt af minnen, familjeklenoder och reliker hvilkas
historia kunnat fylla många böcker — och sedan dess
också delvis verkligen gjort det. För de svenska resande
ägde dock, naturligt nog, en stor del af dessa minnen
ej samma betydelse som eftervärlden tillmätt dem.
Deras intresse koncentrerades framför allt på hvad som
stod närmast i samband med det för dem personligen
välbekanta — men äfven detta var sannerligen icke litet.
Ät de många mer eller mindre värdefulla, ärfda
konstskatter som prydde det vackra lilla hemmet, åt de
vördnadsvärda och intressanta familjeporträtt i
kopparstick eller olja, i pastell eller elfenbensminiatyr som
fyllde väggarna med en gammal släkts traditioner — åt
allt detta och mycket annat ägnade man säkerligen den
aktningsfulla uppmärksamhet som dylika familjeskatter
förtjänade. Men vida varmare och intensivare blef utan
tvifvel intresset då värdinnan, efter att för de kära
gästerna med blygsam stolthet hafva förevisat allt hvad
hon ägde dyrbarast och mest minnesrikt i sitt hus, till
sist framtog och öppnade den nötta och urblekta, med
broderade slingor af rosor och förgätmigej sirade
flick-portfölj i hvilken hon under långa år troget bevarat
en mångfald »Souvenirer» från vistelsen i Sverige och
de aldrig glömda vännerna där... »Eitel
Kleinig-keiten — hvad ni kallar ’Skräp’!...» säger hon
ursäktande på sin milda brutna svenska, som hon
särskildt utbedt sig att få tala med de svenska vännerna
och som äfven dottern förstår... »Sådant som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
