Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Afresa från Heidelberg. Frankfurt, Fulda och Eisenach. Gotha. Schulrath Rost. Ett varmt emottagande. Erfurt. På väg till Weimar. »Hans Själs Bild —». Ungdomsväninnan. Lifvets Högtidsstunder. En rörande Välkomsthälsning. Ett Besök. Geijer och Louise von Kloch. Ett återseende. Mor och Dotter. Henriette von Kloch. »Sehenswürdigkeiten». Goethes Weimar. Vålnader. Den gamla portföljen. »Souvenirer». En försvunnen Värld. »Upsala 1816». Röster ur det Förflutna. Afsked från Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355 vid mallas clavér
Med Våhren våra minnen vakna
Och söka Dig — Du borta ärl —
Men dock, från Höga Nordens Land
Vår Suck Dig når — vid Ne ekars Strand I
Du Främling nu för oss är vorden —
Du! -— som ibland oss Hemma var —
Dock — Ängeln har ej Hem på Jorden
Fast öfverallt sitt mål den har:
Att skiänka Glädje, Frid och Tröst
Och sprida Sällhet i hvart Bröst! —
Du syntes oss — att blott försvinna
Och att vår Saknad Ämne ge —
Men fastän Tårar bland oss rinna
Din Sällhet vi med glädje se —
Vi hoppas den utaf det Band
Som knytes nu — af Hymens Hand! —
Må denna Dag då alltid blifva
För Dig en skiön, en helig Dag
Och Kärleken Ditt minne lifva
Att städs välsigna dess Behag! —
Och hör vår Suck från fjerran Strand
Välsigna Dig — och Ferdinand!»
— Burna af och genomträngda af den rörande
melodiens och den klockrena stämmans poesi få Mallas enkla
verser en helt ny och gripande klang. Då sista tonen
förklingat blir det tyst ett ögonblick — därpå reser
sig Louise hastigt för att skynda till pianot och på en
gång leende och snyftande sluta både sångerskan och
hennes föräldrar i ett stort, gemensamt famntag...
»Ach Gott — Ihr lieben Menschen! — dass
ich noch das erleben sollte! —» stammar hon upprörd
och lycklig. De båda unga flickorna i bakgrunden —
passiva, men djupt sympatiska åskådare — äro icke
mindre rörda; och från väggarna se Goethes och Schil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
