Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Dresden. Ansträngande Njutningar. Landsmännen. Sophie Adlersparre. Friherrinnan Knorring. Baron Hugo Hamilton. Familjen v. Kræmer. Uppsalavännerna. Man börjar längta hem. Afresa till Berlin. Ur Askan i Elden. Ett drygt dagsarbete. Vid Amalias Graf. Röda Rosor och hvita Liljor. Morgonvandringar i Minnenas Värld. Oaser i Öknen. Schelling och Bettina. De långa Tankarne. Missräkningar. Den Helvigska kretsen. Savigny. Fru von Bardeleben. Bröderna Grimm. Leopold v. Ranke. Rauch och Wichmann. Dieffenbach och Doenninger. Dora von Helvig. Afskedsmiddag hos Svenska Ministern. Smickrande hyllning. Afsked från Berlin. »Nästa Vecka!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
schen.ing och bettina
401
som hon alltid varit och allt intill sin sista stund skulle
förblifva. Att ännu en gång i lifvet få sammanträffa
med dessa hvar i sin art lika sällsynta
undantagsmänniskor hade under hela resan för Geijer utgjort ett kärt
och längtansfullt motsedt önskemål, hvarom han ofta
talat med de sina. Men här väntade honom för första
gången en missräkning — ty hvarken Schelling eller
Bettina befunno sig för tillfället i Berlin och hunno
ej heller, ehuru »dagligen väntade», återkomma dit under
Geijers vistelse därstädes. Glädjen att få återse den
man, hvilken, som han själf sagt, »på hela hans
bildning haft det största inflytande», blef
honom således icke förunnad och han fick ej, som
han längtat att göra, med Schelling diskutera resultaten
af de »långa tankar» som ingen af dem vid deras förra
sammanträffande »hunnit tänka till slut» —* och hvilka
* Efter sitt första sammanträffande med Schelling i
Carlsbad 1825 skref Geijer: — ».. . Schelling har en verklig,
stor enkelhet i sitt väsen — allvarlig och dock angenäm . . .
Det är en djup öppenhet i hans väsende, om jag så
får säga. Man känner att det är klart, utan att se botten.
Sjelf frågar han icke det ringaste efter hvad man der ser
eller icke ser, och ger sig sådan han är. Det fans frågor
hörande till tidens vigtigaste angelägenheter, i hvilka han t.
ex. öppet erkände att han ännu icke bestämt sin
tanke. Hvad gaf det mig ej att fundera på sedan vi
skildes! — Det var långa tankar, som jag ännu ej tänkt ut;
men morgonen i Böhmen den 31 Augusti, hvilken jag
sedermera på vår resa från Karlsbad för elaka vägars skull
tillbragte under ensam gång, skall aldrig gå ur mitt minne . . .»
Kanske har Geijer, på det hela taget, aldrig skrifvit något
för hela gången af hans senare utveckling mera vägledande
och upplysande än dessa få, men innehållsdigra rader. Äfven
om han af Schelling ej lärt annat än den andens ödmjukhet
som erkänner att äfven den störste tänkare ej på blotta
•jg. — I solnedgången. iii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
