Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Runebergs Vårt land. Svenska pressen om Geijer. Två bref från hans änka. Hans jordfästning. Grafsättningen i Uppsala. Den dödes eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSORSAKEN 143
förmågan till hvarken sysselsättning eller förströelse.
»Det är tråkigt, det är svårt att så här nödgas nöta
bort sina dagar,» sade han, men han såg alltid ett
slut därpå vid värmans och vårens ankomst och
ljuf-heten af vistandet på landet hos de kära barnen. N u
begriper jag väl, huru hjärtat, det stora, blef honom
för trångt i bröstet och huru »Framåt, så är mitt ödes
bud» alltjämt dref honom.
Doktor Lemchen har lofvat mig att till doktor Glas
sända obduktionsprotokollet, hvaraf han såväl som alla
våra vänner i Uppsala få del af dödsorsaken — huru
förundransvärd och huru oåterkallelig! Och huru stor
och prisvärd den nåd att med ett så stort lokalt fel *
under loppet af flera är kunna lefva ett lyckligt lif
utan plågor! Till och med sista dagen, då bröstet började
gå högt, svarade han på doktorns tillfrågan, att han
inga plågor hade. Lindrigt och lätt lossades de jordiska
banden. Ingen ryckning, intet dödssorl i bröstet.
Aftonklockan ringde 7, solen var i sin nedgång, och allt
var fridfullt och skönt omkring det läger, där den
förgängliga delen af ett af Guds härligaste verk sof sin
sista sömn.
Gudskelof, att jag är stark nog att kunna njuta
af min sorg, min saknad och mina minnen! Jag kan
ock säga, att jag dessa åren genomgått många
receptioner, innan jag kommit så långt. Visserligen svider
stundom mitt hjärta, vid åtanken på alla de timliga
njutningar jag, drifven af både läkares varningar och
mina egna hemliga farhågor, måste neka honom, hvilket
detta sista aret ofta plågade och irriterade den gode,
men–-n u vet jag, att min kärlek för honom står
* Hjärtat hade vuxit till minst sin dubbla storlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
