- Project Runeberg -  Ivanhoe /
76

(1902) [MARC] Author: Walter Scott Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hemmastadd. Innehållet af Cedrics tal upprepades för honom på franska. »Det är bra», sade han, »i morgon skola vi själfva föra denna stumma drottning till hennes hedersplats. Ni, herr riddare», tillade han och vände sig om till segraren, som höll med sin häst i närheten af galleriet, »deltar väl åtminstone i vårt gästabud i dag?»

Riddaren, som nu för första gången upplät sin mun, urskuldade sig lågmäldt och hastigt med, att han var trött och att han måste förbereda sig till följande dags strider.

»Det är bra», sade prins Johan stolt, »fastän vi ej äro vana
vid slika afslag, skola vi försöka smälta vår mat så godt vi kunna, om vi än icke hedras med närvaron af den man, som varit framgångsrikast i kampen, och hans korade skönhetsdrottning.»

Med dessa ord beredde han sig att lämna stridsplatsen med
sitt lysande följe, och att han i detta ögonblick vände om sin gångare var en signal för åskådarne att bryta upp och skingras.

Men med den hämndgiriga långsinthet, som utmärker den kränkta stoltheten, hade Johan knappt ridit tre steg, förr än han vände om, riktade en sträng och förtörnad blick på den odalbonde, som förut på dagen hade misshagat honom, och sade till drabanterna i närheten: »Vid ert lif, låt ej den mannen komma undan.»

Odalbonden uthärdade prinsens vreda blick med samma orubbliga lugn, som han förut iakttagit, och sade leende: »Jag ämnar inte lämna Ashby förr än i öfvermorgon — jag måste se, hur Staffordshire och Leicestershire kunna spänna sina bågar — Needwoods och Charnwoods skogar måste fostra goda bågskyttar.»

»Jag vill se», sade prins Johan till sitt följe, om än icke som något direkt svar, »hur han själf kan spänna sin; och illa skall det gå honom, om inte hans skicklighet kan utgöra någon ursäkt för hans fräckhet.»

»Det är hög tid», sade de Bracy, »att de där bönderna tyglas
genom ett slående exempel.»

Valdemar Fitzurse, som tydligen ansåg, att hans herre ej valde den bekvämaste vägen till att vinna folkgunst, ryckte på axlarna och teg. Prins Johan fortsatte sin väg från stridsplatsen, och mängden skingrades åt alla håll.

På olika vägar, allt efter de olika orter, hvarifrån de kommo, och i olika stora grupper såg man åskådarne vandra öfver slätten. De flesta strömmade bort till staden Ashby, där många af de förnäma personerna bodde på slottet och där andra hade härbärge ute i staden. Bland dessa voro de flesta af de riddare, som redan hade uppträdt i torneringen eller som ämnade deltaga i den följande dag och som, medan de långsamt redo framåt vägen och talade om dagens händelser, hälsades med höga rop af folket. Samma bifallsrop
hälsade prins Johan, fastän han mera hade sin präktiga dräkt och sitt följe än sin folkgunst att tacka därför.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:05:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ivanhoe/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free