Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att erkänna sig öfvervunnen, och hans rustning och häst tillföllo hans besegrare. En sålunda besegrad riddare fick ej vidare deltaga i kampen. Om någon deltagare i striden blef kastad till marken och ej kunde komma på fötter igen, fick hans väpnare eller page träda in på stridsplatsen och släpa sin herre ut ur trängseln, men i så fall förklarades riddaren för öfvervunnen, och hans vapen och häst voro förbrutna. Kampen skulle upphöra, så snart prins Johan
kastade sin kommandostaf på marken, en åtgärd, som också vanligen iakttogs för att hindra onödig blodsutgjutelse genom att låta en så förtviflad idrott fortsättas för länge. Hvarje riddare, som bröt mot reglerna för torneringen eller på annat sätt kränkte ett hederligt
ridderskaps traditioner, skulle mista sina vapen och med omvänd sköld placeras gränsle öfver palissaden till åtlöje för mängden som ett straff för sitt oridderliga beteende.
Då detta tillkännagifvits, drogo härolderna sig tillbaka till sina poster. Riddarne redo i ett långt tåg in från bägge ändarna af stridsplatsen och ställde upp sig i dubbel rad midt för hvarandra. Anföraren för hvardera partiet befann sig i midten af det främsta ledet, en plats, som de först intogo, då de hvar för sig sorgfälligt ordnat leden i sitt parti och ställt hvarje man på sin plats.
Det var ett vackert och på samma gång spännande skådespel
att se så många tappra riddare, ridande på eldiga hästar och
präktigt rustade, hålla sig redo till en så fruktansvärd kamp, sittande i sadeln som järnstatyer och väntande på signalen till dusten med samma ifver som deras ädla gångare, hvilka ådagalade stor otålighet genom att vrenskas och skrapa med hofvarna i marken.
Ännu höllo riddarne upp de långa lansarna; deras blanka spetsar blixtrade i solen, och de vimplar, hvarmed de voro smyckade, fladdrade öfver fjäderbuskarna och hjälmarna. Så höllo de, medan strids-marskalkarne med den största noggrannhet mönstrade deras led for att se till, att intetdera partiet hade flera eller färre än det bestämda
antalet. Riddarnes antal befanns vara alldeles hvad det skulle vara. Marskalkarne drogo sig tillbaka från stridsplatsen, och med stentorstämma utropade William de Wyvil signalorden: -»Laissez aller! Låt
gå!» Trumpeterna smattrade, då han sade dessa ord — riddarnes lansar sänktes genast och lades i hvila — sporrarna sattes i hästarnas sidor, och de två första leden af hvarje parti stormade emot hvarandra i fullt galopp och möttes midt på stridsplatsen med ett brak, som hördes på en fjärdingsvägs afstånd. Den bakre delen af hvarje parti ryckte långsamt fram, för att bistå de slagna eller
fullfölja den framgång, som deras partis segrare vunnit.
Följderna af sammanstötningen kunde ej genast öfverskådas, ty det dammoln, som drefs upp, då så många gångare trampade jorden, förmörkade luften, och det dröjde en minut, innan de nyfikna åskådarne kunde se stridens resultat. Då man kunde få en öfverblick, var halfva antalet af riddarne kastadt ur sadeln, några genom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
