Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med dessa ord satte han sin fackla i en vriden järnarm, som
utgjorde ljusstake, och i det han flyttade det trebenta ekbordet fram till den slocknande elden, som han lifvade upp med litet torrt trä, satte han en stol på andra sidan bordet och gaf riddaren en vink att göra det samma på den andra sidan.
De satte sig ned och fixerade hvarandra allvarligt, medan hvar och en tänkte i tysthet, att han sällan hade sett en kraftfullare och mera atletisk gestalt än den han nu hade framför sig.
»Ärevördige eremit», sade riddaren efter att länge ha stirrat på sin värd, »om jag inte därmed störde edra fromma betraktelser, skulle jag gärna vilja fråga er om tre saker: för det första, hvar jag skall sätta in min häst, för det andra, hvad jag kan få till kvällsmat, och för det tredje, hvar jag skall få natthärberge.»
»Jag skall svara er med mitt finger», sade eremiten, »eftersom det strider mot mina grundsatser att tala med ord, då tecken kunna göra samma nytta.» Därmed pekade han på två hörn af hyddan. »Ert stall», sade han, »är där — er säng är där, och», tillade han, i det han från en hylla bakom sig nedtog en träskål med litet torkade ärter och satte den på bordet, »er kvällsmat är här.»
Riddaren ryckte på axlarna, gick ut ur hyddan, ledde in sin
häst, som han tills vidare bundit vid ett träd, och tog varsamt sadeln af honom, hvarpå han bredde sin egen kappa öfver djurets trötta rygg.
Eremiten tycktes bli litet vek om hjärtat af den omtanke,
hvarmed den främmande sörjde för sin häst, och i det han mumlade något om foder, som skogvaktaren hade liggande här till sin häst, drog han fram en knippa hö från en vrå och bredde ut det framför riddarens gångare; sedan skakade han också ut några torra ormbunkar i den vrå han hade anvisat ryttaren till nattläger. Riddaren tackade honom för hans artighet, och då de bägge hade skött sina sysslor, satte de sig åter till bordet, hvarpå den ofvan omtalade skålen
med torra ärter stod mellan dem. Efter en lång bordsbön, som en gång hade varit latin, men hvari det nu endast fanns få spår kvar af det ursprungliga språket utom här och där ändeisen på ett eller annat ord, föregick eremiten sin gäst med godt exempel genom att helt anspråkslöst i sin mycket stora mun — besatt med tänder, som både i hvasshet och hvithet kunde mäta sig med ett vildsvins — stoppa in tre eller fyra torra ärter, en tarflig mäld, skulle man tycka,
för en så stor och kraftig kvarn.
För att följa ett så berömvärdt exempel lade riddaren ifrån sig sin hjälm, sitt bröstharnesk och största delen af sin rustning och visade eremiten ett hufvud beväxt med tjockt, krusigt, gult hår, ädla anledsdrag, blå ögon, märkvärdigt klara och lifliga, en välformad mun, hvars öfverläpp doldes af mustascher mörkare än håret, och i det hela ett ansikte, som uttryckte djärfhet och handlingslust och stämde väl öfverens med den kraftfulla gestalten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
