Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eremiten kunde knappast låta bli att dra på munnen åt sin
gästs svar.
»Jag hör, riddar Latmask, sade han, »att du är en man med
klokhet och förstånd, och yttermera ser jag, att min fattiga
munkkost icke smakar dig, som kanske har varit van vid det muntra lifvet vid hofvet och i lägret och vid städernas öfverdåd; och nu kommer jag att tänka på, riddar Latmask, att då den frikostige skogvaktaren lämnade dessa hundar till mitt beskydd jämte dessa knippor hö, gaf han mig också litet mat, men då det ej anstod mig att äta den, har den under mina allvarliga betraktelser alldeles fallit mig ur
minnet.»
»Det kunde jag gå ed på», sade riddaren, »allt ifrån det ni
slog tillbaka er hätta, helige klerk, var jag öfvertygad om, att det fanns bättre mat i er cell. Er skogvaktare är en god människa, och ingen, som såg dina kvarnstenar mala dessa ärter och din strupe sköljas af detta oblida element, kunde se dig dömd till slikt hästfoder och slik hästdryck» (därmed pekade han på de födoämnen, som stodo på bordet) »utan att sörja för, att din kost blef förbättrad. Låt oss därför ofördröjligen se på skogvaktarens goda
gåfva.»
Eremiten fixerade riddaren med en blick, hvari det var ett
komiskt uttryck af tvekan, som om han ej riktigt visste, om han skulle handla klokt genom att lita på sin gäst. Riddarens ansikte uttryckte emellertid endast frimodig öppenhet. Det var också i hans småleende något oemotståndligt komiskt, och det hade något trohjärtadt,
som ej kunde undgå att tilltala hans värd.
Sedan de växlat ett par stumma blickar, gick eremiten bort till den andra sidan af hyddan och öppnade en lucka, som var dold på det sinnrikaste sätt. Ur ett mörkt rum bakom denna lucka framtog han en stor pastej, som var bakad i en tennskål af ovanligt omfång. Denna kraftiga rätt satte han framför sin gäst, som skar hål på den med sin dolk och skyndade sig att göra bekantskap med dess innehåll.
»Hur länge sedan är det den gode skogvaktaren var här?» sade
riddaren till sin värd efter att i hast ha smakat på denna
förstärkning i eremitens matförråd.
»Ungefär två månader», svarade patern hastigt.
»Vid den sanne Guden», sade riddaren, »allt i er eremitboning är underbart, helige klerk; ty jag skulle ha kunnat svära på, att den feta råbock, som har släppt till innehållet i denna pastej, varit vid lif ännu i denna vecka.»
Eremiten blef litet häpen vid denna anmärkning, och han gjorde dessutom en litet jämmerlig min, medan han såg, hur pastejens fyllning minskades, då hans gäst gjorde förtviflade ingrepp däri, en krigföring, hvari han på grund af sina försäkringar om sin måttlighet ej kunde finna någon anledning att deltaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
