Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Riddar Latmask, jag dricker dig till», sade eremiten; »jag har mycken respekt för din tapperhet, men ofantligt litet för ditt förstånd. Om du vill leka vapenlek med mig, så skall jag i all vänskaplighet och broderskärlek ge dig sådan penitens och absolution, att du ej på ett helt år skall göra dig skyldig till nyfikenhetens svåra synd.»
Riddaren drack honom till och bad honom nämna sina vapen.
»Det finns inga vapen», svarade eremiten, »från Delilas sax och Joels naglar till Goliaths svärd, som jag inte kan sköta lika bra som du. Men skall jag göra ett val, hvad säger du då, kamrat, om dessa leksaker?»
Därmed öppnade han en annan lucka och tog fram ett par breda
svärd och sköldar af det slag, som odalbönderna begagnade på den tiden. Riddaren, som gaf akt på hans rörelser, märkte, att det i denna andra skrubb fanns två eller tre vanliga bågar, ett armborst och några knippor pilar till bägge slagens bågar. En harpa och några andra saker af föga eremitmässigt utseende visade sig också, då denna mörka skrubb öppnades.
»Jag lofvar dig, broder klerk», sade han, »att jag icke skall göra dig flera förnärmande frågor. Innehållet af detta skåp är ett svar på alla mina spörsmål, och jag ser där ett vapen» (därmed böjde han sig ner och tog fram harpan), »på hvilket jag med större glädje skulle visa min färdighet inför dig än med svärd och sköld.»
»Jag hoppas, herr riddare», sade eremiten, »att du inte har
gifvit skälig orsak till namnet latmask. Det säger jag dig, att du är mig svårligen misstänkt. Men du är ju min gäst, och därför vill jag inte sätta ditt mannamod på prof utan din fria vilja. Sätt dig då ned och fyll din bägare; låt oss dricka, sjunga och vara glada. Om du kan sjunga en glad visa, skall du vara välkommen till ett stycke god pastej i Copmanhurst, så länge jag betjänar S:t Dunstans kapell, hvilket jag med Guds hjälp skall göra, tills jag byter ut min gråa kåpa mot den gröna torfvan. Men fyll nu ditt krus, ty det tar någon tid att stämma harpan, och ingenting klarar rösten och skärper örat så bra som en bägare vin. Jag för min del tycker om att känna drufsaften ända ut i fingrarna, innan de låta harpsträngarna klinga.»
De sjöngo växelvis mången sång, tills de afbrötos af en ljudlig knackning på eremitagets dörr. För att förklara orsaken härtill, måste vi först berätta litet om några andra af de personer, som uppträda i vår berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
