Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin förmyndares förslag, men plötsligt rätade Rebecka upp sig från sin bekymrade ställning, banade sig väg genom följet fram till den anglosaxiska damens gångare, knäböjde och kysste Rowenas klädningsfåll, så som österländska kvinnor göra, då de vända sig till dem, som äro högre i rang. I det hon därpå reste sig upp och slog tillbaka sin slöja, besvor hon henne i den Guds namn, som de bägge tillbådo, och vid uppenbarelsen af den lag på Sinai berg, som de bägge trodde på, att ha medlidande med dem och tillåta dem att fortsätta resan under deras beskydd. »Det är icke för min egen skull jag ber om denna gunst», sade Rebecka, »ej heller är det så mycket för denne gamle mans. Jag vet, att det inte är någon stor synd hos de kristna att förorätta och plundra vårt folk, ja, det är kanske en dygd, och hvad är det för skillnad för oss, om det sker i staden, i vilda skogen eller på öppna fältet? Nej, det är för ens
skull, som är många kär och som äfven är er kär, som jag besvär er att låta denne sjuke föras vidare med öm varsamhet under ert beskydd; ty om en olycka händer honom, skall ert lifs sista stund förbittras af grämelse öfver, att ni har nekat mig, hvad jag nu ber er om.»
Den ädla hållning och högtidliga ton, hvarmed Rebecka uttalade dessa ord, gjorde, att de utöfvade dubbelt så stark inverkan på den sköna anglosaxiskan.
»Mannen är gammal och klen», sade hon till sin förmyndare,
»flickan är ung och vacker, deras vän sjuk och i lifsfara. Fastän de äro judar, kunna vi inte som kristna öfverge dem i denna vånda. Låt dem lasta af två af packåsnorna och lägga deras bördor på två af trälarna. Mulorna kunna bära palankinen, och vi ha handhästar till den gamle mannen och hans dotter.»
Cedric gick villigt in på, hvad hon föreslog, och Athelstane
tilllade blott det villkoret, att de skulle hålla sig i eftertruppen, där Wamba, sade han, kunde beskydda dem med sin fläskskinka som sköld.
»Jag har lämnat kvar min sköld på torneringsbanan», svarade
narren, »som det händt mången bättre riddare än jag.»
Athelstane rodnade djupt, ty det hade händt honom själf på
torneringens sista dag. Rowena, som hade roligt åt narrens spetsiga infall, bad Rebecka rida bredvid henne, liksom för att ge henne upprättelse för Athelstanes råa skämt.
»Det är inte passande, att jag gör det», svarade Rebecka med
stolt ödmjukhet, »ty mitt sällskap kunde lätt anses som en skam för min beskyddarinna.»
Nu var omlastningen af bagaget färdig, ty blotta ordet »fredlöse» satte fart i alla, och skymningens annalkande gjorde, att dess klang hade ännu större verkan. Under brådskan fick Gurth sitta af hästen, och medan detta försiggick, öfvertalade han narren att lossa det rep, hvarmed armarna voro bundna. Det bands, kanske med flit, så löst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
