Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
god riddare och god engelsman, om du vill hjälpa till att befria dem ?»
»Jag är af mitt löfte förbunden att göra det», svarade riddaren. »Men jag vill gärna veta, hvem du är, som ber om mitt bistånd å deras vägnar.»
»Jag är en namnlös man», sade skogsmannen, »men jag är en
vän till mitt fosterland och mitt fosterlands vänner. Med denna förklaring måste du tills vidare låta dig nöja, och det så mycket hellre som du själf önskar förbli okänd. Men det skall du vara öfvertygad om, att då jag en gång gifvit mitt ord, är det lika obrottsligt, som om jag ginge med gyllene sporrar.»
»Det tror jag gärna», sade riddaren. »Jag har varit van att läsa i människors ansikten, och i ditt läser jag ärlighet och beslutsamhet. Jag vill därför ej göra dig flera frågor, utan hjälpa dig med att befria dessa fångar; då det är gjordt, hoppas jag, att vi skola skiljas som bättre bekanta och mycket belåtna med hvarandra.»
»Alltså», sade Wamba till Gurth — ty då eremiten nu var
omklädd, hade narren närmat sig den andra sidan af hyddan och hört slutet af samtalet — »alltså ha vi fått en ny bundsförvant. Jag hoppas i sanning, att riddarens tapperhet skall vara mera äkta metall än eremitens fromhet och jägarens ärlighet, ty den här Locksley ser mig ut som en äkta tjufskytt och prästen som en ärkehycklare.»
»Håll munnen, Wamba», sade Gurth, »det är kanske alltsammans
som du tror, men om så den lede Satan med bockhornen kom och
erbjöd mig sin hjälp till att försätta Cedric och lady Rowena i frihet, är jag rädd, att jag inte vore nog from att säga nej till den ondes anbud och be honom vika ifrån mig.»
Eremiten var nu fullständigt klädd som skytt med svärd och
jakthorn, båge och pilkoger och en väldig staf på axeln. Han
lämnade sin cell i spetsen för de församlade, och efter att sorgfälligt ha låst dörren, stack han in nyckeln under tröskeln.
»Är du i ett sådant tillstånd, att du kan göra god tjänst,
broder?» sade Locksley. »Eller surrar ölet ännu omkring i ditt hufvud?»
»Inte värre än att en klunk ur S:t Dunstans källa kan af hjälpa det», svarade prästen, »jag har litet susning i hjärnan och litet osäkerhet i benen, men ni skall snart få se bägge delarna försvinna.»
Därmed gick han ner till den stenbassin, där källans vatten
porlade i månskenet, och drack en så lång klunk, som om han velat tömma källan.
»När har du någonsin förr druckit så mycket vatten, helige
klerk af Copmanhurst?» sade den svarte riddaren.
»Aldrig, sedan mitt vinfat läckte och vinet rann ut på galet
håll», svarade eremiten, »så att jag inte hade annat att dricka än min skyddspatrons goda gåfva här.»
Därpå doppade han händer och hufvud i källan och sköljde bort alla spår af det nattliga dryckeslaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
