Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emedan de fördröjde sig under vägen för att hjälpa mig, har olyckan till en del kommit öfver dem; de kunna kanske också bidraga litet till lösepenningen.»
»Om du menar de anglosaxiska bondlurkarne», sade Front-de-Boeuf, »beror deras frigifvelse af andra villkor än dina. Sköt du bara dig själf, jude, och blanda dig inte i andras angelägenheter.»
»Jag skall alltså endast försättas i frihet jämte min sårade vän?»
»Skall jag två gånger behöfva säga till en Israels son, att han skall sköta sig själf och låta andra sköta sina angelägenheter? Efter du nu gjort ditt val, återstår endast, att du betalar din lösepenning och det så fort som möjligt.»
»Låt min dotter Rebecka draga till York», svarade Isaac, »med er lejd, ädle riddare, och så fort som man och häst kunna komma tillbaka, skall skatten» — vid dessa ord stönade han djupt, men tilllade efter en paus på ett par sekunder — »skall skatten bli utbetalad här på detta golf.»
»Din dotter!» sade Front-de-Boeuf liksom öfverraskad. »Vid
himlen, Isaac, jag önskar, att jag hade vetat det. Jag antog, att den svartlockiga flickan var din frilla, och jag gaf henne som tjänstekvinna till riddar Brian de Bois-Guilbert, på patriarkernas och hjältarnes vis i gamla dagar, hvilka i slika saker ha gifvit oss ett nyttigt exempel.»
Det tjut Isaac utstötte vid detta obarmhärtiga meddelande,
genljöd i det underjordiska rummet och gjorde de både saracenerna så bestörta, att de släppte sitt tag i juden. Han begagnade sig af sin frihet till att kasta sig ned på stengolfvet och omfatta Front-de-Boeufs knän.
»Tag allt hvad ni har begärt, herr riddare», sade han, »tag tio gånger så mycket — gör mig till tiggare, om ni vill — ja, genomborra mig med er dolk, stek mig på halstret där, men skona min dotter, låt henne draga bort okränkt och i säkerhet. Så sant ni är född af en kvinna, så skona en hjälplös flickas ära — hon är min aflidna Rachels lefvande afbild. Vill ni beröfva en man, som har förlorat sin hustru, den enda tröst han har kvar? Vill ni drifva
en far därhän, att han önskar, att hans enda barn låg bredvid sin döda mor i våra fäders graf?»
»Jag önskar», sade normanden litet mildare, »att jag hade vetat det förr. Jag trodde inte, att er ras älskade något annat än sina penningpåsar.»
»Röfvare och niding!» sade juden, i det han besvarade sin
tyranns hån med en lidelse, som han ej längre kunde tygla, »jag betalar dig ingenting — inte en vitten betalar jag dig, om inte min dotter öfverlämnas till mig okränkt och fri.»
»Är du från förståndet, israelit?» sade normanden barskt, »är ditt kött och blod genom häxeri känslolöst mot glödande järn och sjudande olja?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
