- Project Runeberg -  Ivanhoe /
165

(1902) [MARC] Author: Walter Scott Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bevilja dig absolution för en mened, som ej gällde något annat än en stackars judeflickas ära eller vanära.»

»Du gör mig orätt», utbrast tempelherren häftigt, »jag svär dig vid det namn jag bär — vid korset på mitt bröst — vid svärdet vid min sida — vid mina fäders gamla tro svär jag, att jag inte skall göra dig den ringaste skada! Om inte för din egen skull, så för din fars skull, af stå från ditt förehafvande! Jag skall bli hans vän, och i detta slott behöfver han en mäktig vän.»

»Tyvärr, det vet jag blott alltför väl. Vågar jag tro dig?»

»Må min vapensköld vändas mot väggen och mitt namn bli
utskämdt, om du får orsak att beklaga dig öfver mig! Mången lag, mången befallning har jag brutit emot, men mitt ord — aldrig.»

»Då skall jag tro dig», sade Rebecka, »så pass mycket» — och
hon steg ned från bröstvärnet, men stannade vid en af skottportarna. »Här ställer jag mig. Stanna där du är, och om du försöker minska afståndet mellan oss med ett enda steg, skall du få se, att judeflickan hellre anförtror sin själ till Gud än sin ära till tempelherren.»

Medan Rebecka sade detta, gaf hennes stolta och fasta beslut, som öfverensstämde så väl med hennes ansiktes uttrycksfulla skönhet, hennes hållning, min och hela yttre en mer än mänsklig värdighet. Hennes blick sänkte sig ej, hennes kind bleknade ej af fruktan för ett så hotande och förfärligt öde; tvärtom, tanken på, att hon själf var herre öfver sitt öde och efter sitt eget godtfinnande kunde rädda sig från vanära genom att dö, gaf hennes kinder starkare färg och hennes ögon en mera strålande glans. Bois-Guilbert,
som själf var stolt och käck, måste erkänna för sig själf, att han aldrig sett en så ädel och imponerande skönhet.

»Låt det vara fred mellan oss, Rebecka», sade han.

»Fred, om du vill», svarade Rebecka, »fred, men med detta
afstånd mellan oss.»

»Du behöfver inte längre vara rädd för mig.»

»Jag är inte rädd för dig, tack vare honom, som byggde detta
torn så högt, att ingen kan störta ner därifrån och ändå lefva — tack vare honom och Israels Gud. Jag är inte rädd för dig.»

»Du gör mig orätt», sade tempelherren. »Vid jord, haf och
himmel, du gör mig orätt! Jag är inte af naturen sådan som du uppfattar mig, hård, själfvisk och obarmhärtig. Det var en kvinna, som lärde mig grymhet, och mot kvinnan har jag därför öfvat den; men inte mot en sådan kvinna som du. Förlåt mig det våld jag hotade dig med; det var nödvändigt för att din karaktär skulle komma i dagen. Guld kan man endast lära känna genom att använda proberstenen därpå. Jag skall snart komma igen och tala vidare med dig.»

Han inträdde åter i tornkammaren och gick utför trappan,
medan Rebecka stannade kvar, knappast mera förfärad öfver utsikten till den död, för hvilken hon nyss varit utsatt, än öfver den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:05:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ivanhoe/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free