Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon slutat dricka, »men det lifvar inte upp. Drick med, fader, om ni vill höra min berättelse utan att digna omkull på golfvet.» Cedric hade helst velat slippa deltaga i detta hemska dryckeslag, men den åtbörd hon gjorde uttryckte otålighet och förtviflan. Han fullgjorde hennes begäran och drack henne till i en stor bägare vin; därpå började hon berätta sin historia, som om hans foglighet hade lugnat
henne.
»Jag är inte född till den stackars usling du nu ser framför
dig. Jag var fri, lycklig, ärad, aktad och älskad. Nu är jag en trälinna, eländig och vanärad — en lekboll för mina herrars lidelser, så länge jag ännu var vacker — ett föremål för deras förakt, hån och hat, sedan jag förlorat min skönhet. Förvånar det dig, fader, att jag hatar människosläktet och framför allt det folk, som är skulden till denna förändring? Kan den skrynkliga och utlefvade häxa, som står framför dig och hvars harm måste ge sig luft i vanmäktiga förbannelser, glömma, att hon en gång var dotter till den ädle thanen af Torquilstone, för hvars rynkade panna tusen vasaller darrade?»
»Du Torquil Wolfgangers dotter!» sade Cedric och tog ett steg tillbaka. »Du — du — dotter till den ädle anglosaxaren, min fars vän och vapenbroder!»
»Din fars vän!» upprepade Urfried. »Då är det Cedric
anglosaxaren, som står framför mig, ty den ädle Hereward af Rotherwood hade blott en son, hvars namn är väl kändt bland hans landsmän. Men om du är Cedric af Rotherwood, hvarför är du då klädd i denna munkdräkt? Har äfven du uppgifvit hoppet om att rädda ditt fädernesland och sökt tillflykt mot våld och förtryck i klostrets skugga?»
»Det gör det samma, hvem jag är», sade Cedric, »fortsätt,
olyckliga kvinna, med din berättelse om fasor och brott! Brott måste det vara — det är till och med ett brott, att du lefver för att förtälja därom.»
»Ja, det är det», svarade den eländiga kvinnan, »ett svårt, mörkt brott, som leder till fördömelse — ett brott, som hvilar tungt som bly på mitt bröst — ett brott, från hvilket ingen skärseld kan rena mig. Ja, att jag i dessa salar, fläckade af min fars och mina bröders ädla och rena blod — att jag i dessa salar har left som deras mördares frilla, på en gång som hans slafvinna och som deltagarinna i
hans nöjen, det måste göra hvarje mitt andedrag till ett brott och en förbannelse.»
»Eländiga kvinna!» utbrast Cedric. »Och medan din fars
vänner — medan hvarje äkta anglosaxiskt hjärta, då det bad ett requiem för hans och hans tappra söners själar, icke i sina böner glömde den mördade Ulrica — medan alla sörjde öfver och ärade den döda, har du left för att förtjäna vårt hat och vår förbannelse — left i umgänge med den tyrann, som mördade dina närmaste och käraste — som utgöt de späda barnens blod, för att ingen manlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
