Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det obekanta tungomålet, som kanske kunde ha låtit hårdt i
en annans mun, hade, då det talades af den sköna Rebecka, den milda, romantiska verkan, som fantasien tillskrifver trollformler uttalade af någon välgörande fé, visserligen obegripliga för örat, men rörande och vederkvickande för hjärtat på grund af sin ljufva klang och den deltagande blick, hvaraf de åtföljas. Utan att göra några frågor, lät Ivanhoe dem tyst vidtaga de åtgärder de ansågo erforderliga för hans tillfrisknande, och först då detta var gjordt och
hans vänliga läkare stod i begrepp att lämna honom, gaf han
uttryck åt sin nyfikenhet. »Vackra flicka», sade han på det arabiska språket, som han lärt sig under sina österländska resor, och som han antog snarast skulle förstås af den turbanklädda damen, som stod framför honom, »jag ber er, vackra flicka, att ni är god och...»
Men här afbröts han af sin vackra läkare, och ett leende gled för ett ögonblick öfver hennes eljes så tankfulla och tungsinta ansikte. »Jag är från England, herr riddare, och talar engelska, fastän min dräkt och min stam tillhöra ett annat klimat.»
»Ädla dam . . .», började riddaren af Ivanhoe ånyo, och åter
skyndade Rebecka sig att afbryta honom.
»Kalla mig inte ädel, herr riddare», sade hon. »Det är bäst,
att ni genast får veta, att er tjänarinna är en stackars judinna, dotter till den Isaac från York, mot hvilken ni för kort tid sedan var en god och vänlig herre. Det tillkommer honom och hans hus att ägna er den sorgfälliga vård, som ert nuvarande tillstånd nödvändigt kräfver.»
Jag vet icke, om den vackra Rowena skulle ha varit så alldeles belåten med den art af rörelse, hvarmed hennes hängifne riddare hittills hade stirrat på den sköna Rebecka. Men Ivanhoe var för god katolik för att kunna länge hysa sådana känslor för en judinna. Det hade Rebecka förutsett, och just af den orsaken hade hon skyndat sig att nämna sin fars namn och härkomst; likväl — ty Isaacs vackra och kloka dotter var ej alldeles fri från kvinnlig svaghet —
kunde hon ej låta bli att sucka i tysthet, då den vördnadsfullt beundrande blick, hvarmed Ivanhoe hittills hade betraktat sin okända välgörarinna, genast aflöstes af en kall, lugn och behärskad min, hvari det ej låg någon djupare känsla än ett tacksamt erkännande af en från oväntadt håll och af en underordnad person visad artighet.
»Och hur snart skall ni sätta mig i stånd att bära mitt
harnesk?» sade Ivanhoe,
»Om åtta dagar, så vida ni vill vara tålig och rätta er efter mina föreskrifter.»
»Vid den heliga jungfrun — i fall det inte är synd att nämna
henne här —, det är icke tid för mig eller någon sann riddare att vara sängliggande, och om ni infriar ert löfte, skall jag betala er med min hjälm full af kronor, hur jag nu än skall komma öfver dem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
